Katrine. August. Arrendatorn (i gammalmodig landtlig drägt).
Arrendatorn.
Förlåt att jag så dristigt stiger in.
Katrine.
Hvem gör oss äran? — — får jag våga — —
Arrendatorn,
En Arrendator — — —
Katrine (pathetiskt springande fram till honom).
Utan fråga,
Den ädle man, som jag får kalla min!
Välkommen, tusenfaldt välkommen!
Er ankomst, ack, jag drömde om'en
I natt, ja natten ren förut.
Ni kom då, ädle vän, till slut;
Men ack, så kall! hur vill jag det förklara,
Kanske ni ej den rätta är?
Kanske ni ångrar er?
Arrendatorn.
Bevara!
Nej dermed är det ingen fara.
Katrine.
Så stig då fram och var som hemma här.
Jag är så glad, jag höll just på att språka
Med vår kusin, som här ni ser,
Om lyckan att få kallas er,
Om sällheten att er få råka.
Arrendatorn.
Jag tackar skyldigast, med mer.
Jag är så der, i qvinnovägen,
En smula ovan och förlägen.
Katrine.
Det ger sig nog!
Arrendatorn.
Det är en sägen,
Att många yxslag jemna mon,
Och allting vinns, då man är trägen —
Men kanske träffas herr patron?