Onkeln.
Gerna tar jag det,
Om det ett litet bref blott gäller.
Katrine.
Blott ett paket, Parisiska noveller,
Jag fick af dessa skatter ett parti,
Jag ville skicka dem till min Sofie. —
Onkeln.
De äro väl ej alltför många heller?
Katrine.
Kors, nej! blott par och tjugu band
En skön lectur, förtjusande, gigantisk,
Alldeles egnad för en flickas hand.
Onkeln (ironiskt).
I fordna dagar var man nog pedantisk,
Att neka sina barn en slik lectur ibland.
Katrine.
Ack ja, romaner af det gamla slaget,
I hvilka knappt en enda men'ska dör,
Och ingen ryslig scen vårt platta lugn förströr!
Men smaka blott en gång behaget
Utaf de nya, läs och hör
Hur döden drabbar hela laget!
(i extas.)
Följ med den dystra kraften blott,
Som dricker blod ur hufvudskålar,
Se blott en dödskamp, dubbelt tyngd af brott,
Ett anlete, som hungerns fasa målar,
Se styckets hjelte af tortur förgås,
Hans älskarinna stympas, sargas, flås!
O Gud, det skakar, griper, tjusar, bildar!
Onkeln (i raseri).
Är jag bland hedningar och vildar?
Hvem är er dotter? säg, af hvad reson
Är hon på landet?
Katrine (förnämt).
Kors, hur kan man fråga?
I Fru de Sans-Soucis pension!
Onkeln (hejdadt).
I ödemarken, i pension?
Att fatta slikt är öfver min förmåga.