Katrine (mokant).
Men hvilken hetta, hvilken pöbelton!
Det skulle än i er förbistring fattas,
Att våga flytta ut
I nejden af en ort, ett institut,
Dit allt, hvad landet äger bildadt, skattas — —
Onkeln (drömmande)
Hvad institut? hvad pöbelton?
Är jag förbistrad eller hon?
Katrine.
Farväl, min herre, det är tid att sluta;
För er har jag ej något uppdrag mer.
(Går.)
XII. SCENEN.
Onkeln. Emelie.
Emelie.
Sitt, bästa Onkel, lugna er!
Onkeln.
Hvart är det verlden börjar luta?
Emelie (sakta).
Han är som fallen ned frän skyn.
Onkeln.
Är det förbi med all försyn,
Stå alla våra lagar glömda?
Hvem nämnde hon, hvad hette hon?