Onkeln (springer opp och slår sin hand i bordet).
Tyst då, för tusen djeflar, tyst!
Katrine (förskräckt).
O, ve! ett raseri, som sårar
Det innersta utaf min själ!
Farväl, förfärlige, farväl!
(Går gråtande ut.)
XVI. SCENEN.
Onkeln. August (i surtut, med sporrar, gehäng och sabel
vid sidan, möter Katrine i dörren).
August.
Hvad ser jag här? en skönhet och i tårar.
(Följer Katrine ut och slår dörren till.)
Onkeln (hastande efter).
Nu gäller att få nyckeln ut,
Ty kommer denne in till slut,
Så lär han bli mig värst af alla.
(Öppnar dörren och vill taga ut nyckeln.)
August (tränger sig in i det samma).
Det kan man då barbariskt kalla!
Min herre, ni förklarar er!