Arrendatorn (erinrande sig).
(Sakta.)
Nu må min tunga få sig skam.
(Hostar.) (Högt.)
Jag menar blott, om den regerar,
Så är den värd att göra det.
(Sakta.)
Nu kom jag just med prut på rätt.
Onkeln (sakta).
Nu är han rasande, i sanning.
En underlig, förvirrad blandning
Af vett och vanvett.
(Högt.)
Hör, ett ord!
Nu måste jag mitt hjerta lätta;
Ni borde stå ännu att rätta:
Om hela verlden är förgjord,
Hvem ber er följa den i spåren?
Jag kände er i unga åren,
Ni var en annan men'ska då.
Hvad skall det bli, hur skall det gå?
Ni lemnar plogen bort och spaden,
Och börjar apa efter staden.
Hvad menar ni, hvart syftar ni?
Om fritt en fru de Sans-Soucis
Et compagni
Dicterar oss concepter,
Behöfva vi väl skrifva efter?
Slå om; det kan ej bära sig,
Det blir elände af elände…
Arrendatorn (sakta).
En frestare han till oss sände;
Men pass! han skall ej lura mig.
(Högt.)
Aha, senjör! ni skämtar bara;
Ni slår er löst!
Li, li, li, li! très graciöst!
Hvad? skulle jag en slyngel vara
Sans ton och sans fason?
(Slår Onkeln på axeln.)
Legerete i ord och later,
En mine, som passar för soldater,
I korthet, en person,
Som kunde kalla sjelfva kungen frater,
Det har jag nu. Förr, weis ick nok,
Var jag en sälle, en garsong, ett tok.
Onkels (sakta).
Nu är ni galn, förr var ni klok.
Arrendatorn (slår på sin värja).
Och vill ni det, skall jag försvara
Min ambition, som kavaljer.
Onkeln.
Nej, nej, senjör! behöfs ej mer!
Arrendatorn (torkar svetten af pannan).
(Sakta.)
Nu börjar all min Franska vara
Förbi, och så min Tyska ock.
Onkeln (sakta).
O, vore du till fanders dock!
Här gäller nu att klokt förfara.
(Högt.)
Min herre, ni har fått mitt bref?
Arrendatorn (glad).
Ja, kanske komma vi till saken.
Onkeln.
Väl, har ni nånsin hört på, maken?
Sen jag det skref,
Har jag mig fått en svår process. —