Arrendatorn.
Voui, senjör, der lefs af alla krafter.
(Sjunger) Lo, lo, lo, lo! la, la, la, la!
(Sakta.)
För tusen dödar, det går bra.
Onkeln.
Och egendomen den florerar?
Arrendatorn.
Den kunde sakta framåt dra;
Men en förderflig pest grasserar,
Gudnås, bland kalfvar, får och lam.
Onkeln (sakta).
Så! der stack Arrendatorn fram!
Arrendatorn (erinrande sig).
(Sakta.)
Mitt dumma nöt! nu bar det af från vägen.
Onkeln.
Aj, aj! på landet blir man snart förlägen,
Då hjorden ej vill fort;
Men allting vinns då man är trägen.
Det är i år en allmän sägen,
Att åkrarna sitt bästa gjort.
Det räcker dock, som jag mig föreställer,
Att träla och bekymra sig?
Arrendatorn (sakta).
Aha! nu vill han pröfva mig.
(Högt.)
Oh! das ist nikt! man är ej bonde heller,
Man är en höfsad man,
Som ser på annat än på maten.
Man vet så väl, som någon ann'
Att leben och att leben laten.
Man bryr sig hin hur kornet slår i spann
Och ger åt pocker sädes-växten.
(Sakta.)
Så, excellent, nu är jag in i texten!
(Dansar) Li, li, li, li, la, la, la, la!
Onkeln (sakta).
Här får man sig till vara ta.
(Högt.)
Det är charmant att se hvad ni har vunnit
I tankesätt, i ton, i takt,
Sen jag besökte sist er trakt.
Om det är sannt, som man mig sagt,
Så har hos er hvar bonde hunnit
Långt längre fram, än nånsin vi,
Och håller på att herre bli!
Arrendatorn.
Ack, herr Patron, med måtta är förbi,
Och yppigheten den grasserar.
Onkeln (sakta).
Der sticker Arrendatorn fram.