Onkeln.
Du skrattar, du.
Gån in i kammarn, hönor, båda!
(Emelie och Katrine gå leende ut.)
Jag blygs att någon mig skall skåda
I denna afskyvärda drägt.
Men ger jag köp och visar mig förskräckt,
Så löper jag en större våda,
Så ser jag ej ett annat val förut,
Än stå för sabel, eller flytta ut.
O Gud, hur allt har blifvit värre
På lumpna tio år!
Af land har blifvit stad, af dräng har blifvit herre,
Och hela verlden upp och nedvänd står.
I all min sorg så måste jag dock säga,
Att det skall roa mig att se och väga
Hur mycket som kan vara qvar
Af Arrendatorn, sedan fordna dar.
Han kan ej vara rakt förändrad heller.
(Buller i farstun.)
Men tyst! nu gissar jag det gäller.
Få se om junkern ej är här?
XX. SCENEN.
Onkeln. Arrendatorn (putsad och utstyrd i en spänd rock
med värja och mustascher).
Onkeln (sakta)
Så har min pröfvotimma slagit!
Arrendatorn (stiger stormodigt fram).
Pots sapperment! bonsjur monsjör!
Onkeln.
Aha! très humble servitör!
(Sakta.)
Nu kan jag tacka Gud för allt det stryk jag tagit
I fordna dar för Pepliers parlör.
(Högt.)
Comment vous portez vous senjör?
Arrendatorn.
Bien, bien!
ONKELN.
Hur lefs der borta?
Arrendatorn (sakta).
Med Franskan kommer jag till korta.
(Högt.)
Oh excellent!
Onkeln.
Som hvarje dag
Den sista vore, menar jag.
Man har der damer, ton och safter?