Onkeln.
Då jag bland ulfvar är, så bör jag
Förstå att tjuta. Gif den hit!
(Emelie hemtar ett knyte och lemnar det åt Onkeln.)
I sanning en förgjord habit
För en förnuftig man att bära;
Men nöden gör det tunga lätt.
(Går in i sin kammare.)
XVIII. SCENEN
Katrine. Emelie.
Katrine.
Så vidt, Mamsell, är allt på rätt,
Och snart är Arrendatorn nära.
Det blir ett möte, på min ära,
Som man kan kalla pengar värdt;
Nu får han visa hvad han lärt.
Emelie.
Af hvem har han väl kunnat lära,
Då August sjelf har varit här?
Katrine.
Nå kors! han har vikarier der,
Med möten, utskott och conventer,
En öfverdådig hop Studenter,
Som lära björnen dansa nu.
Emelie.
Ha, ha, ha, ha!
XIX. SCENEN.
De förra. Onkeln (i modern storrosig nattrock, med
broderade stöflor och en brokig mössa med tofsar).