August.
Ni drar!
I annat fall så vill jag svära,
Att ni är feg, att ni förlorat har
All rätt att er poin förfäkta.
Stig opp och gif mig svar!
Ni dröjer? — då, farväl!
(Går.)
XVII. SCENEN.
Onkeln, (sednare) Emelie.
Onkeln (hämtande sig).
Den der, det var en äkta,
En grym fantast, en vild husar,
Som ville tvinga mig att fäkta
På mina gamla dar!
Jag arme man, hvad skall jag göra?
Det är en olycksstund jag föll på det beslut,
Att flytta till mitt landtgods ut.
Det var att radikalt förstöra
Den lilla ro jag hade qvar förut.
Och kommer Arrendatorn nu till slut!
Jag ryser ren för tanken bara;
Han lär väl ropa sitt: förklara,
Förklara er, ni drar, ni drar!
Då jag mitt löfte återtar
Ooh ej bevekas kan att fara;
Ty brås han på sin reskamrat,
Blir han för smått ej flat.
Men resa dit! nej, Gud befara!
Det rådligaste här lär vara,
Att bli i hast, så godt man kan,
Fransysk, som han!
Det öker dock sin mon respecten.
(Öppnar kammardörren.)
Hör Emma.
Emelie (utkommande).
Ja!
Onkeln,
Du har ju qvar helt visst
Den öfverdrifna Tartar-khanska drägten,
Jag fick af dig till julklapp sist?
Emelie.
Men, bästa Onkel, hvarför ej förgäta
Ett fel, som dock så välment var.
Onkeln.
Mitt barn, det är ej för att träta,
Jag nämner om den nu; — jag har
Beslutit bära den. — —
Emelie.
Hvad hör jag?