Runebergs framtid vid universitetet var därmed stängd. Topelius i sina anteckningar från den tid, han bodde i det Runebergska hemmet, omnämner den yngre generationens harm, särskildt österbottningarnas: Snellman, som då var deras kurator, hade det oroliga året 1834 talrika svårigheter med att afstyra deras bullersammaste opinionsyttringar; vivatropen utanför Linséns bostad och pereatropen för de andre röjde dock hvad ungdomen tänkte.

Det var en domningens, småsinnets och kotteriväsendets tid. Helsingfors var en kälkborgerlig småstad, där reaktionen vid universitetet fann en förträfflig jordmån. Det var denna anda, som relegerade Stenbäck 1834, som 1838 dref Snellman från kuratelet och universitetet, som med missundsamhet följde Nervanders af regeringen understödda verksamhet och med hvilken Nordström vid konsistoriebordet utstod så många duster. Den långvariga likgiltighet, som mötte Nervanders och Nordströms vetenskapliga arbeten, verkade som en väsentlig faktor vid den senares öfverflyttning till Sverige och var, för Snellmans vidkommande, nära att drifva honom samma väg.

Hvad Runeberg beträffar, kommo till hans motgångar i det offentliga äfven sådana af enskild natur: 1833 afled hans äldsta barn, en dotter, hvars förlust grep föräldrarna djupt, och 1834 förlorade han sin mor, hvarmed det gamla hemmet i Jakobstad upplöstes; systrarna flyttade till Helsingfors som småskolelärarinnor. Under dessa år visar sig, hvad halt det fanns i botten på Runebergs bergs väsen. Icke ett ögonblick synes han vackla i sin öfvertygelse om skaldekonstens uppgift eller i vissheten om sin poetiska kallelse. Han lämnar sina svenska vedersakare obesvarade: de bekymra honom lika litet som motgången med adjunkturen nedslår hans mod. "Han skrattar alltid åt mig, när jag är utkommen öfver att de gräla på honom eller glad öfver att de berömma honom i tidningarna", skrifver hans hustru till en väninna. Glad och lugn i djupet af sin ande, är det blott ett enda svar han ger: genom ännu skönare och sannare verk ville han visa, hvad poesin är, när den utöfvas i anda och sanning, medan han i afseende på sin bärgning väl kunde finna en annan väg än universitetets.

HANNA OCH ÖFVERFLYTTNINGEN TILL BORGÅ.

Sommaren 1833 utgaf Runeberg sitt andra häfte Dikter, och då detta skedde till förmån för de nödlidande i landets norra delar, fick det en lifligare afsättning än det förra, så att behållningen slutligen uppgick i nutida mynt till öfver 3,000 mark, en vacker gåfva till de nödlidande af den unga poeten midt under hans egen kamp för tillvaron. I detta häfte ingå de lyriska skapelser, som sedermera blifvit Runebergs populäraste: Vid en källa, Bondgossen, Den sjuttonåriga, Hvem styrde hit din väg? Talltrasten, Det var då, äfvensom fortsättning till Idyll och epigram. Skalden har här trängt djupare in i lifvets och naturens verkligheter; knappt ett enda poem, där ej dessa vore ställda i något förhållande till människans inre värld, en förknippning, hvarigenom den Runebergska lyriken får sin djupaste tankehalt. Det är sommarens mognade frukter, jämförda med de vårfriska blomstren i det förra häftet. Här ingå äfven Grafven i Perho och Zigenaren.

Runebergs andra dikthäfte mottogs i hemlandet med samma tystnad som det första; det lifligare intresset hade gällt de nödlidande, icke dikterna.

Julen 1836 utkom HANNA, Runebergs andra större episka dikt, äfven den hexametrisk liksom Älgskyttarne. I denna ljufliga idyll, för att tala med Runebergs norska biograf, en kärlekens höga visa, en lofsång öfver den makt, som framför andra bestrålar människolifvet med solsken och lycka, sammansmälter på ett underbart sätt den mästerliga karakteristiken af kärlekens uppvaknande i den sjuttonårigas hjärta med den tjusande skildringen af den finska inlandsnaturen i midsommarkvällens ljus. Förebilder till Hanna kunde skalden haft inom den Tengströmska kretsen, medan prästgården och inlandsnaturen stod för hans blick sedan konditionstiden i Saarijärvi, men nu fattad i en lätt antydd motsats till kustlandet i söder. Hvilken skillnad mellan det rika och intelligenta lifvet i Pargas och denna stilla, afsides belägna inlandsprästgård "vid en bortglömd vik af en insjö fjärran i norden", där Hanna uppväxer frisk, glad och renhjärtad, men ock i den mest landtliga okunnighet om allt annat än det enkla lifvet omkring sig! Jämte kärleken är i denna idyll äfven vänskapen en af dess goda makter, företrädd i två generationer, af den gamle pastorn och hans ungdomsvän, som bägge grånat i tjänst hos samma bildningsmakt, den ena i norr, den andre

långt på en enslig ö, där vår kust nedskjuter i söder,

och af deras söner, som, värmde af samma vänskap, nu efter slutförda examina i Åbo komma för att tillsamman tillbringa sommarferierna på prästgården i norden. Allteftersom idyllens handling fortgår, upprullas nu den täckaste bild af detta landsbygdens kulturcentrum, som i Finland liksom i öfriga lutherska länder gjort en så betydande insats i bildningsarbetet. Förvånande är den blick, hvarmed den unge skalden trängt till djupet af dess väsen, som så harmoniskt försmälter till ett med naturen och befolkningen omkring den.

Idyllen är nu störd. Bortskrämda äro dess
———förklarade andar,
vänliga, skapta för oss, att bilda oss himlar på jorden.