Lifvet har gått fram med svårare fordringar än de som ställdes på prästgårdens sjuttonåriga Hanna, för hvilken valet blef så lätt mellan den fattige studenten och den rike befallningsmannen, mellan hjärtats bud och beräkningen på världsliga förmåner. Men bilden är ej mindre sann för det att den tillhör det förgångna. Hannas samtid återfann i den med rörelse sitt bättre jag: så skönt, så godt, så varmt var själfva hvardagslifvet, blott man ville se det med skaldens blick. Det gick denna samtid, när den läste Hanna, som det gick Hanna själf, när kärleken rört hennes hjärta och naturen omkring henne, så förtroligt väl bekant den än var, framstod i en ny förklaring, som om den velat säga:
———"Flicka, så klar och härlig var jag ju ständigt.
Se, och du tordes ej tro det ändå, fast du drömde det stundom."
Med Hanna intog Runeberg omsider sin plats i den samtida vitterheten, och sedan dess har äfven allmänhetens bifall oafbrutet följt honom, medan han stigit mot det af "odödlighetens lugna sol" förgyllda målet, som strålar i ungdomsdikten från Pargas. I eget land teg kritiken ännu, men i Sverige mottogs Hanna med odeladt bifall. År 1839 tilldelade Svenska akademin åt Runeberg sin stora guldmedalj utan föregående täflan. Det skedde på v. Beskows förslag; att Runeberg djupt fattat detta drag af ädelmod visar hans mångåriga vänskap och korrespondens med den, som sålunda "samlat glödande kol på hans hjässa".
Sommaren 1836, medan Runeberg på Degerö, nära Helsingfors, en skärgårdsnaturens pärla, fullbordade sin inlandsidyll, fullföljde han ock sitt beslut att lämna universitetet och ansöka en ledigblifven lektorsplats i latin vid Borgå gymnasium, till hvilken tjänst han utnämndes i februari 1837. Nu fann man dock vid universitetet, att något borde göras för att kvarhålla skalden. Innan lektorsutnämningen var afgjord, ingick konsistorium till kansler med hemställan om ett extra årsanslag på 2,000 rubel för att fästa Runeberg vid universitetet och tillika "sätta honom i tillfälle att mera ostördt än hittills egna sig åt sina litterära sysselsättningar". Runeberg afböjde emellertid själf denna åtgärd, som vidtagits honom oåtspord. Bland orsaker, han anför i bref till ärkebiskop Melartin och ministerstatssekreterarn Rehbinder, undanskymmes den hufvudsakliga, som var att själfkänslan förbjöd honom att emottaga ett anslag, som utan bestämda tjänsteåligganden kunde blifva förbindande för hans öfvertygelse och handlingssätt. Af något agg mot konsistorium synes ej ett spår. Till Melartin skrifver han gladt: "Nu skall ingen säga, att universitetet underlåtit att göra hvad det kunnat för min fortkomst, och då jag skiljer mig från detsamma, medtager jag det glada minnet af dess mig bevista erkännande och värma".
Detta goda och anspråkslösa hjärtelag midt under motgångar och pröfningar—ett kännetecken på själfviskhetens öfvervinnande—är just den egenskap Runeberg så högt värderar hos sina "tre stora läromästare i lifvet", af hvilka den förste, vännen från skolan och studentåren Fredr. Ehrström, med stilla jämnmod redan genomgått åtskilligt. Huru Runeberg för sin del öfvat denna själfförglömmelsens konst, framgår af hans religiösa mognad vid polemiken mot pietisterne, som kort därpå begynte. Hösten 1836, kort före Hannas utgifvande, tryckte han i Morgonbladet dikten Till lyckan, som också den visar huru ringa Runeberg aktade lifvets yttre förmåner, om han än ej föraktade dem:
Ljusets lott och fridens gåfva, glädjen, hoppet, kärleken, allt, hvad lifvet bäst kan lofva, ägde jag och äger än; dig blott har jag sett försvinna, hvarje gång jag sökt dig nå; milda, svaga stoftgudinna, le en gång mot mig också!
Å konsistorii sida var stämningen ej så hel. Tre af dess ledamöter röstade emot anslaget: Runeberg skulle göra vida mera nytta som lektor i Borgå än som docent vid universitetet, för hvilket han ingalunda vore oersättlig. Härtill har anmärkts, att det visade sig, att universitetet ej heller var oersättligt för Runeberg. Den fördjupning och koncentration, som kom hans poetiska begåfning till del i den stilla småstaden, hade måhända under det rikare intellektuella och vetenskapliga lifvet i hufvudstaden uteblifvit. Också afböjde han, vid Sjöströms död 1846, då professionen i grekiska blef ledig, de allmänna uppmaningarna att söka den.
Med oförbehållsam värme framträdde vännernas och den akademiska ungdomens hyllning vid afskedsfesten den 12 maj 1837 på "Sparbanken", på norra stranden af Tölöviken, ett värdshus som numera kvarstår blott i Topelii noveller. "Öfver hela festligheten", säger Topelius i sin dagbok, "låg en hjärtlighet och värme, som beständigt samlades kring hufvudpersonen och åter utgick från honom, som från en lifvande fläkt."
Några dagar senare, en solig vårdag, förde Runeberg sin familj, hustru och två gossar, landvägen till Borgå. Han stannade där för sin återstående lefnad.