"För att sjunga behöfver man en grön kvist att sitta på", plägade Runeberg yttra, åsyftande därmed icke blott en sorgfri utkomst utan ock det fäste i lifvet, som en regelbunden verksamhet erbjuder. Det var detta fäste han vunnit vid Borgå gymnasium.

I de gamla gymnasierna rådde en anda, som med goda och ondt numera är försvunnen från våra skolor, en frihet i studier och lefverne, som ofta urartade till själfsvåld, men ock frambragte karaktärer. Borgå gymnasium var särskildt bekant för bristande disciplin. Gymnasisterna infunno sig efter behag till lektionerna, och vid någon af dem ogillad bestraffning, särskildt kroppsaga, som ansågs för gymnasistvärdigheten kränkande, var det sed, att, genom klassvis företagna demonstrationer, rop och hojtande eller allmän absentering, visa sitt missnöje med lärarn i fråga. Skolans myndighet var så mycket svagare, som rektoratet hvarje år gick i tur mellan lektorerna, hvarjämte hvarje strängare bestraffning måste hänskjutas till collegium gymnasticum, hvars dom åter, så snart det gällde relegation och kollegiet ej var enhälligt, hemställdes domkapitlet, där yttermera rektor och lektorer anförde klagomål mot hvarandra, tills ärendet med protokoller och bilagor hamnade i hofrätten, allt medan själfsvåldet bland gymnasisterna ogeneradt pågick: denna mur af sekelgamla författningar och sega traditioner gaf sig ej vid första angrepp. Domkapitlets protokoller bevara många fåfänga inlagor och besvärsskrifter af Runeberg från början af Borgåtiden, då han, med biträde af några yngre lektorer, sökte i läroverket införa en bättre ordning. Då Runeberg själf var rektor, undvek han därför att sammankalla lärarkollegiet och upprätthöll disciplinen genom den personliga auktoritet, han utöfvade öfver eleverna, vinnande dem än med: den hjärtevärme, hvarmed han vid enskilda samtal inträngde i deras inre, än med det stränga allvar, hvarmed han fordrade pliktuppfyllelse af andra som af sig själf.

Revolutionsåret 1848, då Runeberg åter var rektor, kom dock äfven han till korta. Slagsmål med stadens sjömän och gesäller, öfverdådigt lif på värdshusen och annat ofog fortfor äfven sedan de felande begärt och erhållit tillgift mot löfte om bättring. Runeberg fann det slutligen nödigt att sammankalla lärarkollegiet, som enhälligt ådömde dels relegation, dels aga på flata handen, dels karcer och varning. Vid domens afkunnande, då handplaggorna exekverades, använde Runeberg den högsta fysiska och andliga kraft; björkriset formligen söndersmulades under tyngden af hans slag, medan han för den församlade ungdomen förklarade den lydnad de voro skyldiga sina lärare och sitt gymnasium: plikten var för Runeberg ej att leka med. För sina kolleger framstod han härvid i högsta måtto imponerande, men på eleverna gjorde domen ett motsatt intryck och var i själfva verket ett felgrepp. Kroppsstraffet, hvaremot gymnasisterna så länge drifvit opposition, hade de nu vuxit ifrån. Svikna i sina illusioner om frihet och människovärde, till och med beträffande Runeberg, afgingo 38 gymnasister från läroverket, bland dem A.E. Nordenskiöld, sedermera nordostpassagens ryktbare upptäckare.

Runebergs rektorsprogram följande vår visar, huru djupt han dock i grunden förstod de unga: hos dem lefver, säger han, en varm håg för det ädla och rätta; men denna håg är ännu outvecklad, så att ynglingen lätt tar miste och ställer sig till stöd för ett mindre förhållande, hvars helgd han förstår, emot ett större, om hvars vikt han ej hunnit komma till insikt. Det gäller då för lärarn att ej förkväfva "den vackra låga, som eldar ynglingen för en i hans mening berättigad sak, en låga af hvilken ensamt äfven det stora rätta i en framtid kan vänta sin kraft och sin fyllnad". Men å andra sidan bör ock tillses, "att de ädla frön, man förutsätter inom ynglingens barm, icke må förvildas i sin grodd, utan uppgå till blomning och frukter". Med detta uttalande, som i sin helhet läses hos Strömborg, har Runeberg trängt till en af kärnpunkterna i uppfostringskonsten. Också egde han, efter 48, ända till slutet af sin lärotid gymnasii-ungdomens odelade tillgifvenhet och beundran.

Af själfva undervisandet var Runeberg mindre intresserad. Och dock sätter Strömborg honom äfven som lärare främst bland alla gymnasiets lektorer. I sin hopknäppta prästrock—som lektor var Runeberg prästvigd, dock utan skyldighet till prästerliga förrättningar—satt han allvarsam i katedern, medan lektionen fortgick jämnt, klart och redigt. Under öfversättningstimmarna, då Runeberg värmdes af den klassiska texten, som han tolkade mästerligt, låg snusdosan af näfver obegagnad på bordet; under de grammatikaliska öfningarna fick den, mellan priserna, svänga rundt i vänstra handen, liksom markerande därmed de olika graderna af hans intresse för undervisningens olika sidor. Tjänstgöringen var lindrig, endast 8-12 timmar i veckan, och gjorde, van som han var vid undervisandet från sin tidigaste ungdom, knappast intrång i Runebergs författarskap. I början läste han latin, men fick sedan transport till lektoratet i grekiska, där författarläsningen var hufvudsak. Med en af kollegerna, lektorn i historia J.E. Öhman, hade han därtill upprättat ett progymnasium, som dock i hufvudsak leddes af kamraten. Tillsammans hade de ock 1838 uppsatt "Borgå tidning", hvarvid Runebergs anpart till stor del sköttes af hans hustru. Öhman, en energisk och klartänkt man, som redan från början af Runebergs skaldskap förstått att uppskatta det, omfattades af Runeberg, för det rastlösa och oroliga i hans natur, med mera aktning än värme.

Öfver hufvud hade Runeberg sin umgängeskrets lika mycket utanför som inom gymnasiets lärarkår, såväl i staden som på egendomarna i dess grannskap. Han lefde sig snart in i Borgå förhållanden. Åt besökare från Helsingfors plägade han säga: "Ni kommer hit från hufvudstaden, som ena kaxar, med Senaten till frack och Universitetet till byxor, men jag skall säga er att här bakom bergen finnas också människor". Bland dem fann Runeberg sin andre "läromästare i lifvet", tullförvaltar Dreilick, hvars finkänsliga, anspråkslösa och pliktfasta personlighet i hög grad vunnit hans vänskap. "Hit kom jag", yttrade han, "såsom en höglärd magister och trodde mig vara något, men först af honom, en syndare och publikan, lärde jag mig att vara människa".

Svårare hade Fredrika Runeberg att finna sig i förändringen. Hon saknade djupt det intelligenta och lifvande umgänget från Lördagssällskapet. "Ack den Kronohagen där i Helsingfors, den var ändå en ljuflig sak", skrifver hon till sin väninna ännu 1840. "Herrarna kalasa här ifrigt sinsemellan, men mellan dem och fruntimren är befäst ett stort svalg". Äfven senare, när det Runebergska hemmet blifvit centrum för de bildade familjernas umgänge både i staden och omnejden, vann hon inga närmare förtrogna på orten. Och af de gäster, som från när och fjärran besökte dem i allt större antal, efter hand som skaldens rykte steg, hade hon "ingen fri luftväxling för sin inre människa" i följd af en tilltagande döfhet, som med åren alltmera utestängde henne från yttervärlden. Hon läste mycket och genom henne har Runeberg, som med åren alltmera ogärna själf läste något, fullständigt följt med den samtida skönlitteraturen, vare sig hon föreläste eller refererade den. Men hvad som framför allt tog hennes kärlek i anspråk var hemmet, där efter hand sex raska söner uppväxte, och ej blott kärleken, hvaraf hon hade rikligare att ge, utan ock krafterna, som aldrig tycktes henne förslå för arbetet, som "alltid ökade sig mera än hon hann undan".

Den största försakelsen i hennes lif och som hon bar nog mycket för sig, var måhända den, att hennes poetiska anlag ej komme till sin rätt. I sina bref till Snellman, som för denna begåfvade kvinna hyste en aktning, som han ej medgaf fruntimren i allmänhet, bemöter hon samtidens fördomar mot kvinnligt skriftställeri med en bitterhet, hvilken satt desto djupare, som hon ej själf kunnat helt frigöra sig från dessa fördomar. Flere år å rad förkväfde hon i hushållsgöromålen sin skriflust, så att Runeberg slutligen förebrådde henne detta "alltför ensidiga Marteri". På Snellmans tillskyndan publicerade hon i Litteraturbladet på 1850-talet en del "Teckningar och drömmar"; år 1858 utkom hennes hufvudarbete, "Fru Catherina Boije och hennes döttrar", en berättelse från Stora ofredens tid i stil med Topelii "Fältskärns berättelser", författad tidigare men utgifven senare. Med hvad hon äfven i bundet språk publicerat är Fredrika Runeberg helt visst den mest betydande svenskspråkiga författarinna i Finland.

Somrarna tillbragte Runeberg med sin familj från och med år 1838 på Kroksnäs, i skärgården strax söderom Borgå, en gammal herrgård i bondehand, hvars enkla, rödmålade mansbyggnad ännu står kvar som på Runebergs dagar. Skyddad af Vessölandets djupa barrskogar, erbjuder naturen här, rikt kuperad, med rymliga fjärdar, löfrika sund och vassbevuxna vikar, all den inre skärgårdens fägring och behag, hvartill ock hör den sekelgamla odling, som med åker och äng och trefna bondgårdar brutit dess ursprungliga vildhet. Här har skalden oafbrutet i 31 år, sommar efter sommar, vid naturens bröst funnit den sunda näring, hans ande efter vinterns arbete behöfde.

Om somrarna skref Runeberg numera föga. Så snart våren kom, drefs han af en rastlös längtan ut till naturen, för att "deltaga i dess utvecklingsfest", och var ofta redan före feriernas inträde utrest till Kroksnäs på någon jakt- eller fiskefärd. Sommarn igenom bedref han på de kringliggande vattnen sitt fiske, med långref och krok, med nät och ryssjor, hvarvid sönerne efter hand som de växte upp biträdde, de yngre vid fångsten och vården af betena, de äldre som roddare, medan Runeberg i sin halmhatt och hemgjorda linneblus med läderbälte kring lifvet satt i aktern af båten och skötte refvarna. Det var intet dolce far niente, såsom hans hustru någonstädes skämtsamt beklagar sig i sina bref, utan en sysselsättning, som för tillfället upptog hela hans intresse och bedrefs med största omsorg; hans drag kunde mulna i allvar, när yngsta sonen låtit kråkorna beskatta betesförrådet, såsom Strömborg förtäljer om den fiskefärd han deltog i. Jaktfärderna gällde om våren sjöfågelskytte för vettar, om hösten hare och skogsfågel och räckte någon gång flere dagar å rad. I kalendern Ilmarinen för 1884 ingår en intressant skildring af en sådan längre jaktfärd tidigt en vår på sjöfågelskytte till yttersta hafsbandet, där man tältade i det fria, ehuru snön ännu låg kvar i skogarna, medan kosten bestod af på stället tillbredd fisksoppa; icke minst värdefull är uppgiften om Runebergs intresse för den skrytsamme och egensinnige lotsen, med hvilken han vid toddyglaset fortsatte diskursen natten igenom. Om hösten riktades jaktfärderna till omnejderna kring Borgå, där Runeberg snart blef hemmastadd ej blott på herrgårdarna, utan ock i mången bond- och torpstuga, som ända till våra dagar bevarat minnen däraf. De personer och typer, han därvid mötte, bland allmogen såväl som bland de bildade, blefvo ej utan sin betydelse för hans skaldskap.