Runebergs overksamhet på Kroksnäs var endast skenbar. Det var nu han samlade sina förråd af nya åskådningar och idéer. Från skogen och sjön, från skären och hafvet, från grönskan och sommarljuset hade de sin friskhet och sin styrka. Nya diktverk växte nu upp i hans fantasi, och då han själf meddelat, att han ej nedskref någonting, förrän dikten i hans inre fått en fullt tydlig och harmonisk gestalt, var kanske denna del af skapelsearbetet den förnämsta. Efter middagshvilan, när han gick ut till "Mellanängskällan", blef han kvarsittande vid dess klara vatten, ostörd, i tyst begrundan, ofta långa stunder, medan hans anhöriga, som kände hans vana, togo en omväg för att ej störa honom. Det var diktverkens början; de slutfördes under de långa och mörka vintermånaderna i staden.
När Runeberg kom till Borgå, hade han redan, som han uttryckte sig, mycket "färdigskrifvet i hufvudet".
Det första större diktverket i Borgå är JULKVÄLLEN. I detta syskonstycke till Hanna är skådeplatsen åter inlandet, men nu "den rikt bemedlade herrgården", den andra af de bildningshärdar, från hvilka kulturen utgått till den inre landsbygdens befolkning. Den är i ego hos en adlig krigare, den gamle majoren, hvartill förebilden kunnat finnas hos Enehjelm i Saarijärvi eller någon af de militära godsegarene i omnejden af Borgå. Med sina glimmande takkronor, sin stormodigt ropande kusk och sina förnämare vanor står herrgården i Julkvällen på långt större socialt afstånd från folket än prästgården i Hanna. Uppvuxen i dess adliga kultur, har den sextonåriga fröken Augusta i sitt väsen en helt annan förfining än hennes syster på prästgården. Hon spelar klaver, hon har läst Irving och Moore, hon skrifver vers, men framför allt: i hennes hjärta bor en adel, både bildningens och födselns, hvarur detta sextonåriga barn hämtar de ingifvelser, som göra henne till julkvällens tröstande ängel. Huru skulle den till åldern mognare Hanna redt sig inför uppgiften att stilla den sorg och söndring, som julposten medfört med de oroande nyheterna från Turkiet, där svågern kämpade som kapten i ryska armén? Rörande är den sextonårigas fina konst, då hon med sitt klaverspel omstämmer fadren, som fåfängt talat förnuft med sina gråtande fruntimmer, och med sin romans tröstar sin syster kaptenskan i kammarn vid den förstföddes vagga. Slutligen är det ock hon, som om under hafvandena både i torpen och drängstugan har en omtanke, hvilken får sitt mest gripande uttryck i förhållandet till Pistol, den gamle trumpne soldaten, hvars son stupat i kriget, medan kaptenen återkommer på julaftonen sårad men behållen. Det är hennes älskliga väsen, som öfver den gamle soldatens manliga resignation kastar ett skimmer af mild försoning: i hjärtelaget hos dem bägge bor en valförvantskap, som öfvervinner olikheten i ålder, stånd och bildningsvillkor.
Hanna är uteslutande idyll; i Julkvällen tillkom det krigiskt-patriotiska elementet med en styrka, som ej undgick att göra intryck på samtiden. När gamle Pistol uppträdde från de djupa led, som 1808 bestått den förtviflade striden för fosterlandet och äran,
flärdlös, trumpen och lugn, med en järnfast ära i djupet,
väckte han hos allmänheten samma känslor, som grepo hans vapenkamrat, den ädle majoren, då
——Finland, stod för hans öga; hans torftiga, gömda,
heliga fädernesland.
När samtidigt Montgomerys historia öfver 1808 års krig utkom, blef intresset allmänt för dessa krigiska minnen, som slutligen fingo sin odödliga form i Fänrik Ståls sägner.
Julkvällen påbörjades den första vintern i Borgå. Men dels skolarbetet och Borgåtidningen, dels frossan, då för tiden en långt allvarsammare sjukdom än nu, afbröto utförandet, tills året 1840 Nadeschda trädde emellan och med omotståndlig makt tog skaldens fantasi i besittning. Först efter dess fullbordande, januari 1841, återkallade han gestalterna från den finska vinterbilden, den vänliga fröken Augusta, hvars romans afbrutits i midten, majoren och hans vapenbroder från krafternas dar, och ej gestalterna blott, utan tonen och stämningen, så att, när diktverket utkom till julen 1841, det förelåg så helgjutet, som om det skapats under en enda oafbruten ingifvelse: ett kraftprof, som bättre än något visar den underbara uthålligheten i Runebergs skaldefantasi.
Medan Runebergs sångmö hittills gifvit endast bilder ur den egna nationens lif: i Älgskyttarne dess allmoge, i prosaberättelserna dess borgarstånd och kustbefolkning, i Hanna och Julkvällen dess präste- och adelstånd, beträder hon med NADESCHDA den främmande världen i det land, hvarmed Finlands öde efter 1808 förenats. Motsatsen kan ej vara större: där lifegenskap, här ett själfegande bondestånd; där själfhärskaredöme, här en fri samhällsanda, om ock än väntande sina former; där glans och prakt i de ledande klassernas lif mot den stilla enkelheten här. Den ädla mänsklighetskänsla, som är en af de ledande makterna i Runebergs diktning, höjde honom öfver hvarje trångbröstad nationalfördom. Men hvarifrån hade Runeberg, som aldrig vistats i Ryssland, sin åskådning af det ryska lefnadssättet och den ryska naturen?