Sommarn 1838 hade Fredrik Cygnaeus fört till Runeberg i Borgå Jakob Grot. Denne ryske lärde hade som tjänsteman vid Rikskonseljen begynt intressera sig för den nordiska litteraturen. Han lärde sig ej blott svenska språket, utan ock, under en vistelse hos Lönnrot i Kajanatrakten, det finska, öfverförde till rysk dräkt Tegnér, Runeberg, Kalevala och publicerade i den ryska tidskriften "Samtiden" intressanta uppsatser från det område han valt som sitt. År 1841-53 professor i ryska vid universitetet i Helsingfors, stod han som en intresserad förmedlare af det andliga utbytet mellan sitt fosterland och det där han verkade. Bekantskapen mellan Runeberg och Grot, en gång inledd, öfvergick efter hand till brorskap och verklig vänskap. Upprepade gånger gjorde Grot sommartid på Kroksnäs besök, som kunde räcka ända till tio dagar, medan de om vintrarna träffades ömsevis i Borgå eller Helsingfors. Sitt första besök på Kroksnäs, sommarn 1839; resan dit från Borgå, då Grot i sin obekantskap om vägens längd anlände så sent i sommarnatten, att familjen redan låg till sängs; Runebergs glada välkommen, när han med ljus i handen steg ut ur sitt rum: allt detta beskrifver Grot med rysk liflighet i en längre uppsats i "Samtiden". Hvad främlingen främst lade märke till hos den finske skalden var "hans öppna anlete, som uttrycker förstånd, redbarhet, saktmod och en orubblig själens frid". Det sistnämnda hade han funnit äfven hos Lönnrot, en frid så motsatt det ryska lynnets oro: hos båda, Lönnrot och Runeberg, hade den samma grund i deras religiositet. I skaldens sommarhem bemärker han, näst gästfriheten, den stora enkelheten: det primitiva möblemanget, de bilade stockväggarna, fönstren, som efter österbottnisk sed saknade rullgardiner; han hänföres af skärgårdsnaturen, som med gråa klippor, gröna barrskogar och gyllene fält utbredde sig framför hans fönster. Runeberg, som i hög grad besatt förmågan att samtalsvis vinna sanna och djupa åskådningar, har under dagarna för Grots första besök på Kroksnäs utan tvifvel fått en rik inblick i lefnadsförhållandena i Nikolai I:s Ryssland. Samtalen varade stundom, skrifver Grot om ett senare besök, ända till fem timmar och fortgingo långt in på de sommarljusa nätterna. I ett annat bref förvånas han öfver de djupsinniga tankar och snillrika bilder, med hvilka den finske diktaren rör sig äfven på främmande områden, och kan icke nog prisa hans "sällsynta förmåga att uppfatta och värdera det vackra hos hvarje nation".
Vänskapen mellan Grot och Runeberg är en bild af det förtroendefulla förhållande, som rådde mellan ryska och finska skriftställare på en tid, då man trodde på vetenskapens och poesins kraft att förbrödra nationer. År 1853 kallades Grot till lärare åt den blifvande kejsaren Alexander III, som för honom hyste mycket förtroende; hvilken betydelse har ej häri legat för Finlands välfärd? Ännu 1877, vid Runebergs död, egnade Jakob Grot åt den finske diktaren varma afskedsord i den ryska pressen. "Han var en af de utvalda", skrifver han, "öfver hvilka folken med rätta äro stolta och som utgöra en prydnad för mänsklighetens häfder." Grot afled år 1893.
Genom Grots vistelse på Kroksnäs var Runebergs fantasi redan varm för det ryska lifvet, då hans hem juldagarna samma år besöktes af en nära bekant från Lördagssällskapets tid, fröken Henriette Ahlstubbe, en syster till Stubben, gemenligen Stubbskan benämnd. För att understöda sin bror, hvars humanistiska intressen betänkligt inkräktat på hans medicinska studiebana, hade hon flere år vistats som guvernant i det inre Ryssland och återförde därifrån bland sina minnen en sägen om tvenne furstesöner, som förälskade sig i en och samma slafvinna. Detta var uppslaget till Nadeschda, som konciperades och slutfördes inom ett enda år.
Att Runeberg i Nadeschdadikten förmått öfver själfhärskardömets och lifegenskapens Ryssland kasta ett sådant skimmer af sympati, kommer väsentligen af den humanitetsgrund, hvarpå dikten bygger, och som skalden på det lyckligaste förknippat med gifna historiska förhållanden genom att förlägga händelsen till Katarina II:s tid, då det adertonde århundradets humanitetsläror framträngde äfven till Ryssland.
Det mänskliga värde, som ligger i ett rent hjärtas kärlek, vare sig den tager gestalt hos en lifegen som Nadeschda eller hos en fursteson som Voldmar, förenar dem bägge på samma grund. Så ljuflig och ren som skalden målar denna kärlek, i månskensnatten i den underbara fjärde sången, hvem kan betvifla dess verklighet? Hvad beträffar furstesönernas moder, den anstolta Natalia Feodorovna, denna karakteristiska typ i själfhärskaredömet, som lefver blott för härskarens gunst, så har ock denna hårda natur en vek punkt i sin moderskärlek, ehuruväl hon framför allt älskar sig själf i sina söner, hvarför hon ock drabbas dess svårare, ej blott af Voldmars mesallians med den lifegna utan ock genom Dmitri, sin "nattlige, dunkle son", som sviker hennes lefnadsplan af kärlek till samma slafvinna. Också i teckningen af de lifegne lefver samma mänsklighetskänsla: Vladimir, den gamla trotjänaren, blir genom kärleken till sin herre något långt mera än en slaf, ja äfven Miljutin, Nadeschdas fosterfar, som är så djupt sjunken i lifegenskapens dy, att hans högsta önskan är att se henne som furstens älskarinna, får i den varma tillgifvenheten mellan honom och Nadeschda sitt människovärde. Och slutligen har skalden, genom att emot Natalia Feodorovnas falskhet och flärd, då hon med målade tapeter söker bedraga sin kejsarinna, ställa fram Nadeschdas rena och af sorger förädlade gestalt, med beundransvärd finhet motiverat handlingssättet hos Katarina II, denna Nordens Semiramis, som här fått den ädla uppgift, att mänskligt återförena, hvad fördom och flärd åtskiljt.
I Nadeschda har Runebergs sångmö rört sig, med samma säkerhet i de ryska fursteslottens glans och prakt som hemma på präst- eller herrgården i eget land. Grot, åt hvilken han lämnade dikten att granskas i manuskript, har ej haft något af vikt att anmärka, men tillägger ock, att både gestalterna och naturen här äro behandlade mera summariskt än i de finska bilderna. Icke dess mindre verkar dikten öfvertygande genom sin inre följdriktighet och sanning, diktionens skimrande fägring och stämningens djup, buren af de antikartade metrarna, som episkt fortlöpa i orimmade romanser.
I sin tillfredsställelse öfver Nadeschda föreslogo Grot och Pletneff äfven andra uppgifter ur det ryska lifvet till behandling; men Runeberg hade med Nadeschda uttömt sitt ämne, och det var ej hans vana att upprepa sig.
STRIDEN MED PIETISTERNA; KUNG FJALAR.
Medan Runeberg i diktens form utvecklade sin glada och ljusa lefnadstro, hade pietismen, denna den mäktigaste religiösa rörelse vårt folk upplefvat, lik en skogsbrand gått genom bygderna, uppskakande sinnena ur deras liknöjdhet och renande hjärtan och seder med sina stränga fordringar, men ock i mörk ensidighet förkastande lifvets och människoandens yttringar på andra områden än det religiösa: hvad fann den annat att hänvisa till, än ett fosterland bortom jordelifvet? I så måtto har man kallat pietismen en underström till den nationella rörelse, som med landtdagarnas återinkallande 1863 inträdde som en faktor i folkets lif, åsyftande att göra detsamma i högre mening delaktigt äfven af ett jordiskt fosterland. Upprunnen ur folkets djupa led, vann pietismen anhängare äfven bland de bildade. I universitetskretsar hade den sin målsman i Lars Stenbäck, hvars väckelse inträffade under relegationen 1834.
Runeberg, inför hvars ljusa lefnadstro pietismens asketiska ensidighet syntes innebära en fara för bildningen, hade redan i Helsingfors tänkt på att uppträda i frågan. Det var det första året i Borgå han skref Den gamle trädgårdsmästarens bref, som trycktes i Helsingfors Morgonblad 1 december 1837. Stenbäcks "Svar till den gamle trädgårdsmästaren" ingick i Morgonbladet för januari 1838, hvartill Runeberg i Borgå tidning, som emellertid Öhman och han uppsatt, publicerade sitt genmäle Till författaren af "Svar till den gamle trädgårdsmästaren". I denna polemik, som med spänd uppmärksamhet följdes af landets hela bildade klass, uppträder Stenbäck som den eldige, sanningssökande ifraren, medan däremot hos den gamle trädgårdsmästaren framträder en kvietism i lifsuppfattningen, som utvecklat sig under det nog exklusiva umgänget med plantornas milda värld, liksom om icke själf viskheten, lasterna och ondskan funnes till i lifvet, åtföljda af sina förkrossande konflikter. Fanns det fullkomlighet i hvarje punkt af tiden, som den gamle i sitt tredje bref säger, så hörde ju till denna fullkomlighet äfven "den sekt af gudaktiga, tysta, hemska varelser", som med sin läras "gift" störa den milda harmonin i hans blomstervärld, i det de söndra ifrån honom hans Rosa, hans enda dotter. Men pietisterne syntes för den gamle lika förtappade, som han för dem, och det straff, som drabbar honom i hans dotters död, kan således vara ur poetisk synpunkt berättigadt, medan däri ligger ett polemiskt felgrepp, hvaraf ock Stenbäck i sitt "Svar" begagnat sig.