Du, som från skog och fjäll
Mig frågat mången kväll,
Mig frågat förr, mig frågar än
Hör, eko, hör mitt svar igen:
Jag ingen fågeltropp
Har skrämt vid stranden opp,
Det är ej lom, det är ej and,
Jag jagar nu från strand till strand;
Min tanke jagar jag:
Hvartenda åretag,
Hur lätt det är, hur svagt det är,
Mig närmre till min tanke bär.
Där röken stiger opp
Mot klippans blåa topp,
Där hyddan syns vid träskets slut,
Dit har min tanke rymt förut.
Där skall jag finna den,
Förrn det blir dag igen,
När båten hunnit strand och hamn,
Och jag min trogna flickas famn.
TALLTRASTEN.
Det är så lätt man rörs och andas ren;
Ej mer en brännhet sol med stupadt sken!
Af sommardagen finns ej öfrigt mer
Än västerns glans, som genom lunden ser,
Och vindens fläkt, som, redan matt och sval,
Skall domna snart på blomstren i vår dal.
Blott du, den silfverklara kvällens vän,
O talltrast, bryter nejdens tystnad än!
Är dagen eldig och är natten ljuf,
Af båda diktens färger lånar du
Och målar i en oförgänglig sång
Din trohets högtid såsom våren lång.
Du har som jag en vän att tolka för
Den fröjd, det kval, ditt veka hjärta rör.
Har jag som du en stämmas välljud fått,
Ett språk så innerligt, så lätt förstådt?
O, kan jag säga, hur jag älskar nu,
Och kan jag en gång älska ömt som du!
Lycksalig den, som vid naturens bröst
Från henne hämtar kärlek, ord och röst,
Som, irrande, sitt modersmål ej glömt!
Han drömmer blott och säger, hvad han drömt,
Men medvetslös och utan reglors tvång
Han drömmer vishet och han talar sång.