v. DANN.
Jag tänkte, sen jag nu är en relik,
En skugga blott af hvad jag var tillförne,
Och måste vänta hvarje dag mitt slut,
Få rödja undan för en vän ett törne,
Få skapa någon liten fröjd förut.
Jag äger skatter, mer än jag behöfver,
Kan slösa en million och dock ha öfver;
Hvad gör jag väl med detta öfverflöd?
I lifvet föga, mindre än som död.
Jag har hört noga åt på alla kanter,
Men har ej släktingar, ej ens förvanter
Att lämna mina rikedomar åt;
Jo, en ändå, det lilla stycket,
(Pekande på Julia.)
Som här ni ser, knappt värd en enda plåt.
Hon skall få allt, och det är dock för mycket.
Ni finner nu, hvarför jag nyss er gaf
Den vink, det anbud, som ni böjde af.
FRANK.
Ett är mig dunkelt dock; jag kan ej finna,
Hvad jag har gjort för att er ynnest vinna.
v. DANN.
Visst ingenting, men allt förklarar sig
I dessa ord: ni intresserar mig.
FRANK.
Det är långt annat, än jag djärfts förmoda.
Men har ni mer än nog för er person,
Så bjud åt någon annan af ert goda;
För min del var jag ständigt af den tron,
Att ingen man får vara nådehjon.
JULIA (för sig).
O min beräkning! Ack, den hårda pannan!
v. DANN (tyst till Julia). Blir han ej målare, blir ingen annan.
JULIA (tyst till v. Dann). Min goda onkel, gör ännu försök!
v. DANN (tyst till Julia).
Må ske en gång, men det går upp i rök.
(Till Frank.)
Ni är artist, jag vet, att ni som andra——
FRANK (afbrytande).
Nej, fröken, hvilken min! Säg, skär ni lök?
v. DANN.
Jag menar, unge vän, att ni tänkt vandra
I konstens sköna spår Europa kring;
Men utan medel gör man ingenting.