FRANK (visande sitt kolstift). Här är mitt medel.
v. DANN.
Bra, rätt bra, men världen
Tar penningar för allt, kan ni förstå.
Ren själfva resan, herre, blotta färden,
Vagn, hästar, allt blir dyrt, var viss därpå.
FRANK.
Har man ej råd att åka, kan man gå.
v. DANN.
Välan, ni går. Men vet ni, hvad det kräfves
För tålamod att gå, hur svår och lång
Ni måste finna vägen mången gång,
Hur värst af allt, att tiden går förgäfves?
Men låt oss anta, att ni nått ert mål.
Ni tänker dröja där, ni vill studera.
Godt, men ni är ej gjord af järn och stål,
Ni vill ha husrum, kläder, mat, med mera.
Det kostar; ni är utan mynt; säg, kan
Ni tänka på att dröja kvar där längre?
FRANK.
Jo, jag kan svälta, herre, det går an;
Man spänner endast bältet litet trängre.
JULIA (tyst till v. Dann).
Han är artist.
v. DANN
(tyst till Julia).
Långt mer, han är en man.
FRANK.
Vill fröken hvila litet, så välan!
v. DANN.
Ni afslår då mitt anbud, ni föraktar
Min ringa tjänst?
FRANK.
Jag nämnde mina skäl.
Jag får ej motta den, men jag betraktar
Mig som er godhets gäldenär likväl.
Och nu att hämta färg! Ett kort farväl!