HYLLOS.
Hvad sökte han, hvad var hans arga stämpling nu?
EUBULOS.
Hans mening var att spana ut, om jag, om du
Ej tagit del i bullret mot Leiokritos,
När folket nyss sig skockat kring hans kungaborg.
HYLLOS.
Har modet ändtligt vaknat, har den kväfda harm,
Som glödt i mångas hjärtan här, fått luft en gång
Och börjat flamma? O, att jag fått vara där!
EUBULOS.
Förbi är allt, likgiltigt, utan ändamål.
Sak samma, hvem som härskar efter Ajas' ätt.
Den slocknat. Du, grip verket an, hugg busken ned!
HYLLOS.
Ett dunkelt djup i klyftan blottas för min syn,
En nattligt dyster håla. Men hvad skönjer jag?
Ur mörkret, fader, skimra blixtar af metall.
EUBULOS.
Gå ned i grottan, skicka upp dess innehåll!
HYLLOS.
En hjälm, vid Ares, koppartung, med sfinx af guld
På kammen öfverst; hvilket mästerverk af konst!
EUBULOS.
Räck upp den, gosse. Gamla öga, skym dig ej,
Kväf tåren, som vill bryta fram ur hjärtats djup,
Att den ej hindrar dig att se i denna stund.
O hjälm, din glans har mattats, ärg har lagt sig kring
Din kopparyta, guldet ensamt strålar än,
En bild af troheten, som, om den äras, glöms,
Förtrampas, uppbärs, aldrig vet af växling själf.
HYLLOS.
Emottag, fader, denna ädla pansarskrud
Och sköld och svärd. Jag häpnar, när jag tänker på
Den väldige, som sådan rustning burit har.
EUBULOS.
Min arm har, sen jag lyfte detta pansar sist,
Försvagats märkbart; sorg och nöd ge krafter ej.
Det känns mig tungt, ehuru tomt, kanhända tungt
Mest för dess tomhet. O, det omslöt dock förut
Ett hjärta, hela salaminska folkets hem.
O sköld, o svärd, ärrprydda båda, vittnen af
Så mången kämpes nederlag, er tid är slut.
Förresten nu i stoftets hägn, ofarliga!
Kom, gosse, tom är grottan, intet finns där mer.