Den 22 kon. Dav. ps.
Ljud, psalm, om hinden, som förskräckt
På öde stigar jagas,
När morgon nyss i dalen bräckt
Och det på bergen dagas.
Den fromma, som ej ondt har gjort,
Kan ej en fristad finna,
Men flyktar ifrån ort till ort,
Att undan pilen hinna,
Och måste sist
Dock skuldlös dö för våld och list.
Min hjälpare, hvar dröjer nu
Din hand, har trött den blifvit?
Min Gud, min Gud, hvi hafver du
Så helt mig öfvergifvit?
Om dagen ropar jag till dig,
Men du vill icke svara;
I nattens stund jag jämrar mig,
Men måste fridlös vara.
Dock du, du bor
I ära, helig, stark och stor.
Du varit våra fäders hopp,
Din godhet de beprisat,
Till dig i nöd de blickat opp,
Och du har nåd dem visat;
Men jag är som en mask för dem,
Som till min ofärd trakta.
Ser jag mot dig uti ditt hem,
Att dädan skygd afvakta,
Då sägs med hån:
Gud väntar han sin hjälp ifrån!
Men du, fördölj ej mer din tröst,
Ty ångest är hart nära;
Du halp mig vid min moders bröst,
Kom än att hjälp beskära!
Ty ingen finns förutan dig,
Som våldets skaror hämmar;
Du ser, hur de omhvärfva mig,
De stungit mina lemmar,
Mitt lif förrådt
Och om min klädnad dragit lott.
Men var ej fjärran, Herre god,
Min starkhet, var tillstädes,
Gif ödmjukhet och tålamod,
Då jag förföljs och hädes!
Din ära vill i världen all
För folken jag upphöja,
Att släkte efter släkte skall
Inför din tron knäböja
Och prisa dig,
Som är vår Gud evinnerlig.
N:o 49.
Den 37 kon. Dav. ps.
Haf ej din lust till jordens skänker,
Så att du glömmer Herren bort,
Den skatt, som för ditt öga blänker,
Du äger den så ganska kort;
Tags den ock aldrig här från dig,
Du tags från den dock visserlig.
Det ringa, en rättfärdig äger,
Som vet, att Gud är honom huld,
Till frid och fröjd långt mera väger
Än allt en orättfärdigs guld.
Förgänglig vinst är armod lik,
Men Guds välsignelse gör rik.