Gud mäter af de frommas dagar,
Att icke nöd dem drabba får.
Han ger dem mer, när han behagar,
Men nog också i hårda år.
När mången rik mans hus är tömdt,
Har fattig kvar, hvad from har gömt.
Den ej med Herren står, måst falla
Och som en rök försvinna hän,
Om han ock stode högst bland alla,
En ceder lik bland unga trän;
Han står ej lyckans vindar mot,
Han har i Gud ej växt och rot.
Men den, som sig på Gud förlåter,
Hans gång är trygg i lust och nöd;
Han stappla kan, men uppstår åter
Vid Herrans hand, som är hans stöd.
Välsignad själf, han ser sin ätt
Välsignas ock på lika sätt.
Jag varit ung, är gammal vorden,
Har mycket sett och skådar än,
Men aldrig såg jag dock på jorden
Rättfärdig man gå utan vän;
Ej heller såg hans barn jag gå
Ohulpne och sitt bröd ej få.
Pris vare Gud, han öfvergifver
Ej den, till honom sätter tro;
Allt skiftar här, men fast förblifver
Den frommes stilla fröjd och ro,
Han bäfvar ej i lifvets strid,
Han vet, hvem han sig tryggar vid.
N:o 52.
Den 41 kon. Dav. ps.
Säll är den man, som håller kär
Den fattiga och arma.
Om honom, då i nöd han är,
Skall Herren sig förbarma,
Skall låta allt gå honom väl,
Bevara så hans lif och själ,
Att ingen till hans våda
Skall öfver honom råda.
Om han i syndens värld också
I krankhet måste falla,
Skall Herren vid hans sida stå
Och hälsan återkalla;
Ty Gud är mot de milda mild,
Från de barmhärtige ej skild
Och vill med nåd dem pröfva,
Som själfve kärlek öfva.
Jag vet, att mången står mig mot
Med vrångt och afvigt sinne;
Dock vill jag undfly kif och hot
Och ej ha ondt i minne.
På Herren jag förtrösta vill,
Ty honom hörer hämnden till;
Mig skall det vissast båta
Att tåla och förlåta.