Dem, som i hjärtat hata mig
Och akta skada göra,
Dem vill jag lämna, Gud, åt dig,
Du må till doms dem föra:
Jag själf är full af skuld som de,
Så vill jag deras skuld ej se,
Ej dem med stränghet döma
Och egna brister glömma.
Om de, som jag har älskat mest,
Mig fly och mig försaka,
Är Herren den, som allra bäst
Kan föra dem tillbaka.
Jag vet, det är ett gammalt rön,
Att otack blott är världens lön;
Men hjälpa oförtrutet
Gör seger dock till slutet.
O Gud, det vill jag akta på,
Hur mild du städse varit,
Och fara med min broder så,
Som du med mig har farit;
Förläna mig din nåd, att jag
I ditt behag har mitt behag
Och aldrig skådar öfver
Den hjälp och tröst behöfver.
Dig vare pris i evighet
För nådd förutan ända;
Ho är som du, att så han vet
Att hjälpa de elända?
Dock rör vårt hjärta, att det vill
För ingen bön sig sluta till,
Och tänd uti detsamma
Din kärleks rätta flamma!
N:o 57.
Den 46 kon. Dav. ps.
Gud är vår starkhet och vårt stöd,
Ljuft är att Gud åkalla;
Med honom stå vi utan nöd,
Fast skälfde världar alla,
Fast höjder skulle störta ned
Och hafven bäfva utan fred
Och bergen sammanfalla.
Guds kyrka, helig, fast och ren,
Skall utan fall förblifva
Och åt de trogna, kvar och en,
Beskärm och trygghet gifva;
Ty ho är väl så stark och stor,
Att från det hus, där Herren bor,
Han honom vill fördrifva?
Si, folken skola nederslås
Och välden sönderskakas
Och jorden som en suck förgås
Den stund, då allt rannsakas;
Men Guds församling skall ändå
Med Herran Zebaoth bestå
Och af hans hand bevakas.
Så kommen då och gifven akt
På Herrans verk och under
Och böjen er för den, hvars makt
Kan lossa jordens grunder.
Med frid och fröjd är han tillreds,
Men sönderbryter lans och spets
Uti sin vredes stunder.