Uppå min tunga finns ej ord,
Det du ej vet och väger;
Min mening är af dig förspord
Långt förr, än jag den säger;
Min gärning all, den vare skedd
I mörkret eller dagen,
Är klar för dig, är känd och sedd,
I dina händer tagen,
Inför din blick uppslagen.
Hvart vill jag fly, där jag kan dold
För dinom Anda blifva?
Ifrån din åsyn, ur ditt våld
Hvart kan jag mig begifva?
Far jag än upp till himlars rymd,
Så måst jag där dig finna;
Far jag till afgrund, att bli skymd
Och undan dig försvinna,
Skall du ock där mig hinna.
Om jag mer snabb än fågeln vor,
Som upp mot skyn sig svingar,
Om bortom hafsens gräns jag for
På morgonrodnans vingar,
Dig undfly kan jag ej ändå,
Hur långt min flykt jag sträcker;
Förbi de vägar, stjärnor gå,
Din hand, o Herre, räcker,
Beskärmar och förskräcker.
Jag sade: Natt ju skyler mig,
Men den vardt ljuset klara;
Ty natten har ej makt för dig
Att natt och mörker vara;
Hur svart den sig i skyar klär,
I regn och stormar sjuder,
Den måste bli som dagen skär,
När som din stämma ljuder,
När du det vill och bjuder.
O Gud, hur outgrundelig
Är du i alla stunder!
Ehvart mitt öga vänder sig,
Det möts af dina under;
De träda fram förutan tal,
Så fjärran från som nära,
Från himlens spets, från djupsta dal
Om dig de vittne bära,
Förkunnande din ära.
Bepröfva mig, o Gud, och se,
Hvad mina tankar mena!
Din djuphet mäta icke de,
Den mäter du allena.
Men om på orätt väg jag går,
Så låt mig det förfara
Och hjälp mig, förrn jag komma får
I evig nöd och fara
Med de fördömdas skara.
Så vill jag prisa dina råd,
Så länge lifvet varar,
Och tala om din makt och nåd,
Dem städs du sammanparar.
Berömma vill jag, Gud, ditt namn
För jordens släkter alla,
Att de ock måga i din famn
Med god förtröstan falla,
Dig lofva och åkalla.
N:o 131.
Julpsalm.
(Bearbetning.)