Ty, Gud, om hämnd du hvälfver,
Ho blifver skuldlös kvar?
Ho är, som vet det själfver,
Hur tidt han syndat har?
Ett veta vi allen,
Att en oss vill försona
Och du åt honom skona
Oss arma, hvar och en.
Vi tacka dig, o Herre,
För tusenfaldig nåd;
Det bättre som det värre
Var allt ditt visa råd.
Om vi vår vilja fått,
Om du oss hade gifvit
Allt, hvad som önskadt blifvit,
Ack, hur då illa gått!
Hvad är, som oss behagar?
Jo, att i lustar gå.
Men du gaf klara dagar
Och mulna likaså.
Där modet blef för stort,
Där lät du sorgen komma;
När sorgen gjort oss fromma,
Kom trösten lika fort.
De sår, din tuktan slagit,
Låt dem tillsamman gro,
Låt, hvad du gett och tagit,
Befrämja hopp och tro,
Och gör det nya år
För oss välsignadt, Herre,
Att det med synder färre
En gång ifrån oss går.
O Gud, vår lefnad skrider
Emot sitt mål hvar dag;
När till sitt slut den lider,
Oss då till dig upptag,
Där år ej täljas mer
Och inga skiften hända,
Men glädje utan ända
Du åt de trogna ger.
N:o 146.
Trettondedagspsalm.
O Jesu Krist, att nalkas dig
Och dig i tro tillbedja,
Det endast kan på sorgens stig
Rätt innerlig
Vårt arma hjärta glädja.
Med himmelsk ro, med salig fröjd
Vi oss i dag påminna,
Hur, konung, du af himlars höjd,
På jorden röjd,
Lät som ett barn dig finna.
Vi stanna vid en krubbas brädd,
Där, Jesu, är ditt läger;
I herdatjäll af strå beredd
Är dig din bädd,
Det är, hvad här du äger.