Han på korset, han allena
Är min fröjd och salighet;
Ingen kan så väl mig mena,
Ingen så mitt bästa vet,
Ingen är som han mig god,
Ingen har så tålamod:
Sökte jag kring jorderike,
Aldrig funne jag hans like.
Jordisk vän kan lindra nöden
För en vän, som hjälp begär,
Jordisk kärlek går i döden,
När med kärlek lönt den är;
Men hvar se vi här en man,
Som så tåligt älska kan,
Att han allt för dem vill bära,
Som blott hat mot honom nära?
Han på korset, han allena,
Annan är ej funnen än,
Han Guds lamm, det fromma, rena,
Dör för ovän som för vän;
Han, den ende, gör ej val,
Räknar ej de sinas tal:
"Kommer alle!" så han talar,
Kämpar, blöder och hugsvalar.
Solen, som från fästet lyser
Öfver ond som öfver god,
Blott en ringa droppe hyser
Af hans djupa kärleksflod;
Månen, som från himlens hus
Ger åt själfva natten ljus,
Månd en skugga endast vara
Af hans kärlekseld, den klara.
Honom vill jag glad tillhöra,
Hvad mig än blir förelagdt;
Kristus kan mig saliggöra,
Ingen världens gunst och makt.
Vanskligt är ju annat allt,
Som ett töcken tomt och kallt;
Men den jag vill efterfråga,
Evig är hans hjärtas låga.
Han på korset, han allena
Allt mitt hopp och goda är;
Ingen må mig det förmena,
Att jag hafver honom kär.
Hvar har jag en vän här sport,
Som mig gjort, hvad han har gjort?
Han kan mig med Gud förena,
Han på korset, han allena.
N:o 148.
Suckar vid korset.
Hvad skall mitt offer blifva,
O Jesu kär, åt dig,
Hvad kan jag återgifva
För hvad du gifvit mig?
Gods, lif jag gärna bjuda vill,
Ja, hjärtat ur mig rifva
Och lägga det därtill.
Jag tänkte: Om jag hade
Allt vida världens guld
Och för din fot det lade,
Visst såg du därtill huld.
Ack, snart jag fann, hur falskt jag tänkt,
Ty hvem har, så jag sade,
Sitt lif för skatter skänkt?