Då mente jag: Med lifvet
Görs hvarje skuld dock kvitt,
Ditt lif för mig blef gifvet,
Dig vill jag gifva mitt.
Mitt lif! Ack, usel skänk det är;
En död ju är det blifvet;
Du ensam lif beskär.
Sist ville jag dig lofva
Själft hjärtat ur min barm;
Jag tänkte: Denna håfva
Är kanske mindre arm.
Mitt hjärta, fullt af synd och nöd!
Ack, just för denna gåfva
Du lidit korsets död.
Så hvad jag har att skänka,
Det är platt intet värdt;
Men, Jesu, lär mig tänka,
Att intet du begärt.
Jag ser dig mild på korsets stam
Din blick i döden sänka;
Din död, den bär jag fram.
Jag sjunker för dig neder
Och säger röstelig:
Det offer, jag dig reder,
Är lif igenom dig;
Jag själf är arm, o Jesu Krist,
Men dig ske pris och heder,
Du fyller all min brist!
N:o 149.
Jesu ord på korset.
Vår Herre Kristus talat har,
Då han på korset fästad var,
Sju ord för oss på jorden;
Behållom väl i minnet kvar
De helga, dyra orden!
Hans första ord, det var att be
En fridsens bön för syndare,
En bön så ljuf att höra:
"Förlåt dem, Fader, det, ty de
Ej veta, hvad de göra."
Hans andra ord, o lof och pris!
Var tröstens ord på lika vis.
Han hördes röfvarn svara:
"I denna dag i paradis
Skall du ock med mig vara."
Hans tredje ord af kärlek är
Till lärjunge och moder kär
En maning blid och goder:
"O kvinna, se, din son är där,
O son, se där din moder!"