"Mig törstar", var hans fjärde ord;
Ack, otack svår, ack, fallna jord!
Er skuld, o mänskor, fatten:
Den, som er rågat nådens bord,
Får ej en droppe vatten.
Hans femte ord oss lära kan,
Hur han af både Gud och man
För vår skuld lämnad blifvit:
"O Gud, min Gud, hvi", ropar han,
"Har du mig öfvergifvit?"
Hans sjätte ord, det innebar,
Att nu den seger vunnen var,
Hvarom all skriften ordat;
Ej lif, ej död en lösen har,
Som hans: "Det är fullbordadt".
Hans sjunde ord, så fullt af frid,
Hjälp, Gud, oss i vår sista strid
Det i vår suckan blanda:
"I dina händer, Fader blid,
Befaller jag min anda."
N:o 161.
Kristus i grafven.
Kom tyst, kom tyst, han hvilar nu,
Stör ej hans ro, hans sömn är ljuf
På mycken vedermöda;
För kamp på jorden fann han frid
I grafven hos de döda.
En dagakarl har trälat ut,
En bördans man har här till slut
Den från sin skuldra tagit;
I världen finns en like ej,
Som dragit, hvad han dragit.
Och vill du veta, hvad det var,
Som han i döden tålig bar?
Det var vår kamp och fruktan,
Vår brist, vår skuld, vår synd och död
Och all Guds hämnd och tuktan.
Dem har han nu dock kastat af,
De ligga gömde i hans graf,
Att oss ej mer förskräcka;
Men börjadt är ett nådens lif,
Som ingen makt skall släcka.