Pingstpsalmer.
N:o 178.
Vi lofva dig, du Helge And,
Guds kärleks eld, Guds godhetshand;
Till allt, som är, du sträcker dig,
På gåfvor outtömmelig.
Ack, fattigdom och kamp och nöd,
I början gråt, i slutet död,
Det är, hvad jorden oss beskär;
All himmelsk del din gåfva är.
När sorgen vill oss tynga ned
Och hjärtat bäfvar utan fred,
Är du oss närmst med råd och tröst
Och lyftar bördan af vårt bröst.
Och blåser lyckans vind oss god,
Att medgång föder fåvitskt mod,
Då skaffar du oss nöd för nåd
Och späker så vårt öfverdåd.
Men trampas vi i stoft och mull
För Guds och för hans sannings skull,
Och ställer världen vakter ut,
Att göra på vår tro ett slut;
Då blir du i vår barm en eld,
Som genombryter våld och väld,
Och styrker oss med mod och hopp
Och för oss sist till himlen opp.
Vi bedja i vår fåvitskhet,
Ty ho är den, sitt bästa vet,
Vi bedja om allt jordiskt väl
Och glömma bort vår arma själ;
Men du, du finner råd och bot:
Du beder ock, men oss emot;
Och när vår bön oss vägras då,
Är det hvad bäst vi kunnat få.