Ej finns så gömdt ett rum på jord,
Att ej din godhet där är spord,
Så öfvergifven ingen är,
Att du ej vård om honom bär.
All vishet, tro och kärlek sann,
Allt mod, som mod rätt kallas kan,
All endräkt, frid och glädje ljuf,
O Helge Ande, verkar du.
Vi bedja dig i denna stund:
Behåll oss städs i ditt förbund
Och för oss sist till evig fröjd
Med dig uti din himmels höjd!
N:o 179.
Träd in i detta hjärta,
Guds Ande ren och skär,
Fast jag med bitter smärta
Vet, hur det syndigt är;
Ack, jag det borde rena,
Men det kan du allena,
Så kom och blif mig när!
Kom in i detta sinne;
Åt dig helt anbefalldt,
Fast mörker är där inne
Och det är tomt och kallt.
Det kan sig själft ej lysa;
Ack, finge det dig hysa,
Hur olikt blef då allt!
Jag ser, hur jorden prålar
Med örter utan tal;
Ej dröjde solens strålar,
Fast vinter låg i dal;
De skyndade att komma,
Och straxt sågs marken blomma,
Som nyss var tom och sval.
Dock kan ej solen hinna,
O Ande, dit du når,
Dock kan ej solen brinna
Så varmt, som du förmår;
Hvi skall jag då ej våga
Dig bedja, att din låga
Min vinter gör till vår.
Hur kan jag själf förtaga
All syndens styggelse,
Hur mörkret från mig jaga
Och ljus och tröst mig ge?
Att tömma hafvets vatten,
Från fästet sopa natten
Mig vore lättare.
Till dig jag tillflykt tager,
Kom, Ande, hos mig in,
Tänd upp din helga dager
Uti mitt skumma sinn,
Att mörkret måste vika
Med all dess här tillika
Och jag får blifva din.