N:o 185.
Hvi stängs så hårdt ditt hjärtas port,
Hvi far du så i synder fort
Från stund till stund, från dag till dag,
Ja, till ditt sista andedrag?
Är då så kär för dig din natt,
Är evig död så härlig skatt,
Att du försmår att akta på
Hur ljus och lif du finna må?
Om jorden all dig hörde till
Och du dock gick i mörkret vill
Och föll till sist i öppnad graf,
Hvad glädje hade du däraf?
Du ser din nöd, men tvekar än,
Du suckar: Ack, hvar finnes den,
Som visa kan en syndig själ,
Hvar han skall finna evigt väl?
Ack, tvekan råder ingen bot,
Förtviflan står ej fall emot,
Men fast beslut ger hopp i nöd,
Och hopp ger tro, och tro ger stöd.
Tag mod och bed, så kommer han,
Som väg och stig dig visa kan,
Guds Helga Ande full af nåd,
All ängslans tröst, all tvekans råd.
Till honom är dig vägen kort,
Han viker aldrig fjärran bort,
Han står vid hjärtat utanför
Och minsta suck där inne hör.
Så låt ditt hjärta öppna sig
För Andans nåd, som söker dig,
Låt honom bli och bo dig när,
Och räds ej, fast du syndig är!
Han skall nog rena själf sitt hus,
Sin boning göra glad och ljus,
Han, som oss tvär i dopets flod
Och helgar genom Jesu blod.