Guds ord.
En dyr klenod, en klar och ren,
Oss unnats här att äga,
Den pärlor, guld och ädelsten
På långt när ej uppväga;
En skatt, den yppersta på jord,
Få vi vår egen kalla:
Den skatten är Guds helga ord,
Som hörer till oss alla.
När annat, som vi akta värdt
Att äga här och spara,
Af rost och mal och tid förtärdt,
Hör upp vår fröjd att vara,
När dagens verk förgås med hast,
Ja, förrän afton stundat,
Står än Guds ord så nytt och fast,
Som när det först vardt grundadt.
Det bräcks af ålder ej och tid,
Om den ock evigt räckte,
Det går med samma kraft och frid
Från släkte och till släkte,
Det varar lugnt och oförryckt,
När annat allt har farit,
Det har ej annan ändalykt
Än Gud, som början varit.
Det kära ord, det enkla ord,
Som mänskor dock förgäta,
Hvar är en mänsklig visdom spord,
Som sig därmed kan mäta?
Hvar visar världen oss en grund,
Så fast att därpå bygga,
Som ordet af Guds egen mund,
Det eviga och trygga?
Har du det ordet sökt till stöd,
När andra stöd dig svikit,
Från världens haf, dess storm och nöd
In i den hamnen vikit,
Då vet du, hvad du tryggas vid,
Hvar du kan fasthet finna,
Då känner du en ort af frid,
Dit inga sorger hinna.
Som vattenfågeln dyker ned
I fjärdens klara bölja,
Att minsta fläck af stoft därmed
Från sina vingar skölja,
Så tvär sig anden ren och skär
I ordets djup det klara
Och känner, att hans hem det är,
Där han i fröjd kan vara.
Välsignadt vare, Gud, ditt namn
Och utan ände prisadt,
Att du till säker tröst och hamn
Oss alla vägen visat!
Hvem är nu fattig, hvem är rik,
När ej ditt ord oss fattas?
Den ena har, den andra lik,
Ju det, som mest må skattas.
N:o 226.
Guds hus.