Tänk ej, att dig allena rör,
Hvad här du gör och lider!
Guds egendom du strider för,
När för din själ du strider;
För den stå bi,
Håll stadigt i,
Att Gud den får tillbaka;
Gör du blott ditt,
Gör han, nog sitt
Och skall sin del bevaka.
Var stark, men var än mera vis
Och vaka alla stunder;
Den, som vardt orm i paradis,
Han sparar inga funder;
Där våld ej rår,
Till list han går,
Blir hal att se och höra,
Ja, klär sig käckt
I helgondräkt,
Att så din själ förföra.
Han skapar sig till fint förgift,
Att så dig fälla neder,
Han smyger sig i tal och skrift,
I blickar, skick och seder.
Haf ögat opp!
Sitt bästa hopp
Uppå din sömn han bygger;
Håll vård och vakt!
Med Herrans makt
Är du som vaken trygger.
Ja, Gud, vår starkhet, blif oss när
I dessa strider svåra!
De äro dina, så du lär,
Så sant de äro våra;
Beskärma du
Ditt folk ännu
Mot ondskans våld och makter,
Och sist till lön
Med seger krön
Själf dina trogna vakter!
N:o 237.
Ljusets seger.
Hur skola vi dig prisa,
O Gud, för all din nåd,
Hur skola vi bevisa
Vår tack i verk och råd?
Ej hjärta mäktar skatta,
Hvad godt af dig vi sport,
Ej tanke se och fatta,
Hvad oss din kärlek gjort.
De äro nu förgångne
Också de sorgeår,
Då fädren suto fångne
I mörkrets boja svår,
Då den, dig vedersakar,
O Gud, med våld och makt,
Din sannings ljusastakar
Inunder skäppa lagt.
Ditt ord fick ingen hysa,
Som därtill vigd ej var,
Din kärlek fick ej lysa
För allom uppenbar;
Man måste djupt sig kröka
Till usla brunnar då,
Man måste mänskor söka,
För att dig söka få.
Du, som din sanning skrifvit
Mer klar än sol och dag,
Du, som vår broder blifvit
Och fyllt för oss din lag,
Till dig fick man ej skåda
Med klar och öppen blick,
Hos dig i nöd och våda
Ej tröst man söka fick.