O hvilka svåra dagar,
O hvilken sorgens tid!
Då hördes världens lagar
Mer än Guds stämma blid;
Hans löftes fasta grunder
Fick man ej bygga på;
En samling mänskofunder,
Ack, den var bibel då.
Välsignad vare Herran,
Han frälsat har sin hjord;
Nu nära liksom fjärran
Bor rikeligt hans ord.
Den natt är nu försvunnen,
Som kom med våld och hot,
Den makt är svag befunnen,
Som stod Guds ära mot.
Du måste de oss unna,
Hvad Gud oss gifvit har:
Den helga skatten kunna
Vi äga nu enhvar;
I slott och koja lika
Finns lifvets bästa tröst,
Och fattiga och rika
Förnimma Herrans röst.
Kom nu och sök att taga
Från oss vår helgedom,
Kom nu med mänsklig saga
Och säg, den är Guds dom!
Den tid är icke mera,
När sådant våld gick an;
Nej, nu vill Gud regera
Sitt folk, allena han.
Ja, styre du och råde,
Gud, Fader, Son och And!
Din starkhets arm i nåde
Beskärme stad och land!
Ditt ljus, som natten bräckte,
Förblifve oskymdt här,
Att släkte efter släkte
Må se dig, som du är!
Om ett kristeligt lefverne.
N:o 269.
Världens fåfänglighet.
O lif i denna jämmerdal,
Hvad är du? Ack, ett ringa tal
Af sorgeår, af fröjdeår,
En längtan, som ej målet når,
En rök till vindars tidsfördrif,
En skugga af hvad rätt är lif.
I dag gror plantan fager opp,
I morgon bär hon vissnad knopp;
I dag förnimmes glädjens röst,
I morgon suckas utan tröst;
I dag syns mänskan frisk och röd,
i morgon är hon blek och död.
Fåfänglighet, förgänglighet,
Ho är, som dig rätt fatta vet?
Du pryder dig för hvar och en,
Du tänder opp ditt falska sken,
Och ung och gammal innan kort
Du villar så i tomhet bort.