Huru oändligt mycket vore icke att anföra inifrån de särskilta scenerna för att bestyrka, förklara, symbolisera, de allmänna åsikter, jag här nu yttrat. Mycket ser ut som oförenligt och är det dock icke; det mesta är så ogripeligt, luftigt och dock bevittnande, att det som blomsterdoften blott för en andedräkt röjer, till hvilken blomma det hör.
Angående det så ofta såsom töcknigt ansedda slutet af Ramido Marinesco måste jag bekänna, att det nu vid detta tillfälle och från den synpunkt, hvarur jag betraktat det öfriga, förefaller mig klart och fullkomnadt. Hvad är det Don Juan söker? Hans väsende genomtränger hela målningen, hvad lefver han för? För att i sina älskarinnors hat begrafva sin forna falska sällhet. Har han vunnit sitt mål? Han har velat det och gjort allt för att vinna det, se där hans försoning, stridens fullkomning, dramens klara slut. En vidare utsträckning gåfve motsägelser eller parallellismer. Själfva det obegränsade, mångtydiga i den beundransvärda slutversen:
Gud! O svarta sol! … Don Juan!
är blott en fri luft, som icke stänger, icke hindrar, utan leder den fullbildade tonen ut i den öppna naturen för att i rymd och frihet få domna."
Då hofmarskalken slutat detta, steg han opp och fattade Rikards hand. "En annan gång", sade han, "ville jag gå in i specialiteter. Nu, Rikard, har jag sutit en stund vid randen af din blomsterkälla och böjt unnan ett blad och ett annat för att betrakta böljan. Och jag slutar glad, om jag kan hoppas att härvid icke hafva grumlat mer än blottat det klara djupet."
LUCREZIA BORGIA, DRAM AF VICTOR HUGO.
Svenska litteraturen har åter fått en öfversättning af ett af V. Hugos arbeten. Lucrezia Borgia, denna berömda dram, som uppfördes 100 gånger på scenen i Paris, mottogs äfven på Londons teater med beundran, utgafs genast på tyska i tvenne särskilta öfversättningar och utsåldes i två tusende exemplar inom de två första dagarna sedan den lämnat pressen, har nu af en anonym blifvit öfverflyttad äfven på svenska. Då detta skådespel kan anses karakterisera syftningen och andan af den franska romantiska skolans vitterhet och V. Hugos namn vunnit den ryktbarhet, att en närmare bekantskap med hans poetiska alster icke kan anses likgiltig af någon, som intresserar sig för bildning och konst, kunna vi icke annat än hålla öfversättaren räkning för hans företag att göra detta den franska skaldens arbete tillgängligt äfven för dem, som icke kunna läsa det på originalspråket. Vi anse därföre såsom helt och hållet öfverflödig den ursäkt, öfversättaren i företalet gör i anledning af sitt val af original. Ty ehuru mycket finnes i Hugos dram, som stöter våra begrepp om natur och seder, och många drag förekomma där, som genom sin mörka skändlighet väcka vämjelse och harm, är dock vikten af att känna kulturens gång och utveckling större än vådan af att bli missledd och sårad genom dess möjliga afvikelser och villor.
Vi gifva här en exposition af ifrågavarande dram för att sedan öfvergå till några reflexioner öfver densamma och öfver den romantiska skolan i allmänhet.
Dramen öppnas med en fest i Venedig. På en terass utanför det palats, hvarest festen firas, samtala fem unga, präktigt klädda herrar i natten. Jämte dem befinnas på scenen en föregifven spanior, egenteligen hertiginnans af Ferrara, Lucrezia Borgias, förtrogne, samt en ung lycksriddare, Gennaro, öfver hvars härstamning ett mörker hvilar ända intill slutet af dramen, då det upptäcks, att han är Lucrezias son. Denne Gennaro insomnar nu, under det de öfriga samtala om de rysligheter, som befläcka familjen Borgia. Till en utgångspunkt må här anföras en del af samtalet:
GENNARO (kastar sig i en länstol i sofvande ställning).
Väcken mig, när Jeppo slutat.