JULIA (klappande händerna).
Gudomligt! Präktigt!
v. DANN.
Han begrep ej vinken.
JULIA (skälmskt till Trygg).
Ack, Trygg, ni vet, hur mån jag är om hyn;
Tänk därför nu bland skyarna där oppe
På mig en smula, tag mig i ert hägn
Och hämta mig en liten flaska regn!
Jag sätter värde på hvarenda droppe,
Ty vattnet här är så förskräckligt hårdt.
TRYGG (förtrytsamt).
En flaska regn? Att ta den med blir svårt,
Den kunde gå i kras och släcka solen.
v. DANN.
Aha, min fröken, knäpp på den fiolen!
Han kan ge svar på fråga, som du ser.
TRYGG
(till v. Dann).
Jag är ej van att säga nej åt er,
Tål också skämt af er, men ej af alla.
v. DANN (ironiskt till Julia). Har fröken något mera att befalla?
JULIA (vänligt).
Ja, att ej Trygg får vara ledsen mer.
TRYGG.
Tack för den rösten! Trygg är hastigt slagen:
Godt ord af er, och allt är godt igen.
JULIA
(gladt och vänligt).
Men hvem bad onkel skryta hela dagen
Med er fullkomlighet, min vän?
(Båda närma sig honom åter.)
Och hvem bad er, hvad som var värre än,
Be att få fatta en artist i kragen?