"Vi voro?" upprepade Erik något orolig, "vi voro?"
"Hvad mer, kusin Erik!" inföll Jenny helt naivt, och stora svettdroppar af ängslan frampressades på Eriks panna då hon med en utomordentligt skalkaktig blick på honom fortfor: "Vi voro, hvad jag länge förutsett skulle inträffa, vi voro, du och jag — i Helsingfors."
"Jaså, inte förlofvade!" sade Erik med lättadt hjerta för sig sjelf men ansåg dock för tids- och platsenligast att något skarpt tilltala sin kusin. Dessutom kände han sig i viss mon förnärmad genom det gyckel Jenny uppenbart tillät sig med honom. Han sade derföre:
"Jag kan inte gilla dessa tokerier. Du vet att jag menar det uppriktigt väl med dig och jag fruktar…"
"Nåväl Erik", föll den unga tärnan honom, plötsligt alldeles allvarsam, i talet, "nåväl, jag vill då också uppriktigt berätta för dig min underliga dröm i natt. Tänk sedan om mig hvad du vill."
"Berätta!" sade Erik icke utan en viss nyfikenhet.
"Vi voro i Helsingfors, du och jag, kusin", började Jenny, "och vi befunno oss i ett stort sällskap. Der talades mycket om allehanda allvarliga ting, om folkets rätt och nationalitet, om gammal och ny kultur och andra stora lifsfrågor. Jag tyckte, i drömmen förstås, att det var mycket uppbyggligt, i synnerhet då en af talarne med varm vältalighet skildrade sitt ur seklerlång dvala uppvaknande folks stora framtidsförhoppningar och tillika med varnande stämma hotade med andligt beroende och undergång om detta folk skulle lita på någonting annat, än sina egna krafter; men han sade att dessa krafter voro två och att man icke behöfde misströsta om framgång ifall de inginge en förening med hvarandra. Jag förstod nog att det var fråga om det finska folket och dess ädla kamp för sitt andliga sjelfbestånd och jag kände inom mig att den ena af de två verkande krafterna måste ådagalägga mycken hängifven kärlek för den stora saken, och, väl icke afsäga sig sina minnen, sin färg och sitt namn, men dock i viss mon strida under den andres baner. Det var den svenska kraften, medan det finska elementet deremot i fulla andedrag insöp det nya lifvet och med väckt hopp gick sin framtid till mötes. Men der uppträdde en annan talare och sade att bredvid det finska folket fanns, och det just inom dess eget land, dess allra farligaste fiende. Denne bar skepnaden af en vän, men var likväl genom hela sin ställning i samhället så mäktig och framstående att han hotade qväfva det egentliga folkets utveckling, och denne falske vän var det svenska elementet i Finland. — Då, Erik, vredgades jag och såg mig om efter dig, ty jag hoppades att du skulle uppträda och med ett manligt ord tillbakavisa beskyllningen om falskhet, men jag såg dig inte, och då jag gick att söka dig, fann jag dig omsider i en krets af muntra unga flickor, med hvilka du skämtsamt bytte ord om samma sak, för hvilken derborta hjertan och hjernor glödde. Jag vände om och, man är så underligt stark i drömmen, uppträdde sjelf inför den stora församlingen och sade högt att jag skulle bevisa dem huru hjertligt och uppriktigt svenskarne menade väl med Finland och att de båda folken ingått ett evinnerligt fostbrödralag, som beseglats i hundrade blodiga strider. De församlade männen bugade sig blott artigt leende, men den förste talaren störtade ut och en underbar, oemotståndlig makt förmådde mig att följa honom. Då jag kom ut befann jag mig i en vacker trädgård och der såg jag dig gå arm i arm med ett ungt fruntimmer. Jag förstod då att I voren förlofvade med hvarandra. Jag vaknade."
Erik såg brydd ut, men Jenny fortfor, och vid det hon talade antog hela hennes väsende ett sällsamt uttryck af inspiration:
"Jag inslumrade dock snart åter och en annan dröm framställde sig för mig, helt olik den förra. Det var ett stort haf, på hvilket en liten farkost sträfvade att uppnå en aflägsen ö. I den vackra slupen befunno sig en roddare och jag, men vi förföljdes österifrån af ett stort, hemskt vidunder. Roddaren var en stark man och skötte sina åror med kraft och ifver, men som han rodde mycket starkare med den högra än den venstra armen var det lätt att förutse att han, i stället för att komma till målet, skulle ro förbi detsamma samt till slut upphinnas af vidundret. Om han nu, för att få kosan ställd rätt fram, icke ansträngde fulla kraften af sin högra arm, så saktades åter farten — och det mörka spöket österifrån var i raskt antågande. Dystra tvifvel om framgång bemäktigade sig roddaren och jag led med honom. Men då rann det mig i hågen att jag ju kunde hjelpa till på den sidan der hjelp behöfdes. Hurtigt fattade jag en åra och gick till verket. Vår färd gick nu rakt på den efterlängtade ön, hvilken vi också uppnådde. Här stego vi i land och roddaren vände sig till mig och sade: 'Stor tack för handräckningen; när två krafter förenas medför det välsignelse, och som vi arbetat tillsammans i nödens stund så torde vi väl också framdeles trifvas tillsammans.' Så skedde, och vi bodde på ön i allsköns endrägt. Medan han plöjde åkern, skötte jag om blomstergården. Hans kraft tröttnade aldrig, och jag tröttnade aldrig att bereda honom glädje med mina blommor. Han var lika stolt öfver mina blommor som jag öfver hans präktiga skördar. Och de utländingar som besökte oss prisade vårt samlif såsom förnuftigt och godt. Men vidundret lemnade oss i ro, ty, ehuru det gerna velat uppsluka våra skördar, så kunde det å andra sidan icke riktigt uthärda doftet af våra blommor. Likväl måste vi vara på vår vakt för detsamma. Derföre, när den ena blundade väcktes han genast af den andra. Det var ett lif, fullt af verksamhet och värde, ett sådant lif som jag ville lefva för alltid. Och nu, Erik, får du tänka om mig hvad du vill."
Så talade Jenny och den unge mannen svarade tankfull: