"Du har gifvit mig en sträng lexa, Jenny lilla, och du kan vara öfvertygad derom att jag förstår de två drömmames dubbelmening. Men säg mig nu", tillade han i något muntrare ton ehuru han dervid icke kunde undertrycka en viss förlägenhet: "hvem var min vackra drömbrud och hvem var roddaren, hvars tvifvelsmål om framgång du så lyckligt häfde?"
"Bruden, kusin Erik", ljöd Jennys svar, "var inte jag och roddaren till den aflägsna ön var inte du."
"Aha", utropade kusinen, som plötsligt fick ljus i saken, "hvad jag länge varit blind!"
Med ett leende af det mildaste behag räckte Jenny honom handen och sade:
"Låt det nu vara såsom det är och fråga inte vidare."
Hon steg upp, tog åter hans arm och de två kusinerna gingo under tystnad hem.
17.
Mellanspel.
Då Jenny och Erik kommo fram till bostaden stod en ispänd, grönmålad schäskärra på gården och tant Agatha skyndade emot dem, utropande:
"Ack, så bra att ni kom, i synnerhet, du Erik, välkommen, välkommen! Vi ha, såsom du ser, fått alldeles oförväntade främmande, herr länsman Salamander…"