"Smilander, om jag får be", inföll en herre som nu vände sig om och helsade.
"Min systerson, ingeniör Stenrot", fortfor den gamla damen sin presentation och tillade artigt: "Var så god och tag en liten smörgås, sedan kan ju herr Sim… befallningsman för min systerson utlägga sitt ärende, han förstår sig bättre på sådana saker än vi fruntimmer."
"Vi administrativa tjenstemän", sade kronans myndige man, "böra gå ordentligt tillväga; men", tillade han i en nedlåtande ton, hvilken på det högsta förargade Erik, "men jag vill inte afslå fruns inbjudning."
Fruntimren drogo sig tillbaka och herrarne satte sig till bordet, som var dukadt i den rymliga förstuguqvisten.
"Godt bränvin, det här", inledde länsmannen, sedan han tagit sig en sup, samtalet, "af Imatravärdens bästa kummin. Ja, ja, svenskarne förstå sig på bränvin, det är bekant."
"Finnarne jemväl", svarade Erik torrt. "Hvad behagas? Öl eller porter?"
"Porter!" utbrast Smilander plumpt. "Det var gentilt, det."
Frukosten intogs under nästan ömsesidig tystnad. Då den var afslutad och Erik bjudit länsmannen en cigarr, sporde han höfligt:
"Och hvad förskaffar min tant äran af ert besök, herr befallningsman?"
"Ah — ja — hm, jag gjorde liksom bekantskap med damerna i går vid fallet", genmälte Smilander, "och så ville jag i dag aflägga min visit hos herrskapet. Är den äldre verkligen er tant, herr ingeniör, eller är det bara såder som på resor brukas? Den yngre…"