"Herre!" utropade Erik, "säg mig kort och tydligt, hvad är ändamålet med er visit?"
"Inte så het, min herre", sade nu den objudne gästen i myndig ton, "vi administrativa tjenstemän måste ha noga reda uppå de främlingar som komma hit till orten."
Erik rodnade af förtrytelse och afvägde just de uttryck, i hvilka han skulle ge den pållugne mannen en tillrättavisning, då Jenny, som af den ängsliga tanten fått höra anledningen till besöket, inträdde från salen och, vändande sig till länsmannen, yttrade: "Är det fråga om våra pass, så kunna vi dermed inte tjena nu, men vi skola skrifva efter dem till Wiborg om herr Simlander önskar det?"
"Simlander", utbrast denne på ett föga höfligt sätt, "jag heter Smilander och fordrar att herrskapet skall dokumentera sig, eftersom ni ä' utländingar."
"Så mycket höfligare borde ni bemöta dem!" föll nu Erik något häftigt i talet. "Herrn har ju hört att fruntimren äro min tant, fröken Stråle, och min kusin, fröken Bertram, hvad vill herrn mera?"
"Stråle, Bertram?" återtog länsmannen förargad. "Och höflig kan jag nog vara, om man visar mig tillbörlig respekt. Nå, den här saken börjar se kinkig ut för er, skall jag säga. Är då den yngre inte den äldres dotter?"
"Fröken Stråle är fröken Bertrams moster", svarade Erik häftigt och steg upp. "Jag tycker det kan nu vara nog med förklaringar."
"Niin se puuhta kahtowa luulis, så den tror som från trädet glor [finskt ordstäf], men se jag vill se passen, jag", menade länsmannen och afslutade sin sats med en föga höfvisk hvissling.
"Jenny, gå in igen, jag ber", sade Erik med knappt återhållen vrede, "så skall jag nog lära den här herrn litet folkvett."
"Folkvett?" skrek Smilander. "Jag skall säga munsjörn att vi administrativa tjenstemän här i Finland inte låta hutla med oss. Skaffa hit passen eller…"