"Se så, nu har min kusin lemnat oss och vi äro på tu man hand, herre", afbröt Erik med bister uppsyn, "säg nu, hvad vill herrn egentligen ha? Passen skall ni få se när de anländt från Wiborg."
"Hå, hå, var lagom stursk, herre. Hvar har han då sitt eget pass, hä?
Kan herrn dokumentera sig sjelf?"
"Jag vet inte med hvilken rättighet ni examinerar mig, herre, — men se der kommer, såsom kallad, någon som skall ge er administrativa myndighet bättre besked än jag i denna sak. Halloh, Birger, stanna för en liten stund din häst och stig af, jag ber."
Den sålunda anropade var vår vän Birger Ros. Han steg af hästen och Erik, som gick honom till mötes, meddelade i korta ordalag det bryderi, hvaruti fruntimren råkat. Ros log åt länsmannens enfaldiga tjenstenit, såsom han kallade det, och nalkades med en höflig helsning denne värdige personage, hvilken under tiden förfogat sig till grinden och med synbart intresse tycktes betrakta den sist ankomnes ridhäst.
"Ädelt kreatur, herr doktor", sade han sedan han besvarat Ros' helsning.
"Åhja", menade denne, "men här är nu fråga om något annat."
"Jaså, hvad då?" sporde länsmannen i det han fortfor att noga betrakta hästen.
"Jo", återtog Ros, "var god arrangera den här saken med passen. Jag känner herrskapet, det är fröken Stråle och hennes systerdotter fröken Bertram från Stockdolm."
"Ja, ja, men passen", sade länsmannen, denna gång dock i betydligt höfligare ton än förut.
"Dem skall herrn få, så snart de anländt från Wiborg. Se så, var inte vidlyftig nu, utan lemna herrskapet i fred. Jag känner fruntimren från Stockholm och…"