"Du är så vänlig, Lydia", sade han, "men glädjen dödar sällan och om den äfven härvidlag skulle döda, hvadmer… i dag eller i morgon det är ju detsamma… dig kan jag ju ändock icke göra lycklig."
Entusiasmens heliga låga lifvade hela den unga qvinnans väsende.
"Alexej Alexandrowitsch", — sade hon med sakta men fast ton, "om Adam Czartoryski kallar, skall du väl då neka att resa dig upp… skall ej den kroppsliga naturen lyda din mäktige andes bud och åter blifva dess lydiga tjenare?"
Flickans kinder glödde.
"Min fordne vän, ja, du hulda engel… min ende verklige vän", hviskade fången, "huru skulle han ha fått veta hvar jag är… och hvarföre skulle han just nu kalla mig?"
"Han står i spetsen för hela det polska folket, som upprest sig emot tyrannen Nikolaus." Och den vackra inspirerade flickan berättade nu utförligare det lilla hon hört om den stora tilldragelsen.
"Då Lydia, vill jag dö", inföll den sjuke, "och i himlen bedja för den goda sakens framgång. — Farväl, Lydia", tillade han matt, "min stund har slagit… ja, jag är glad… helsa min vän Adam… godnatt Lydia… men det är morgon… det nästan ljusnar för mina ögon… Gud, Gud, jag känner din närvaro, och jag ber: hjelp den redliga saken…" Han utandades i den förstummade Lydias arm sin sista suck.
Lydia låg länge på knä invid den dödes bädd.
Då hon uppsteg sade hon i stilla men fast ton:
"Jag skall frambära din helsning till din vän Adam Czartoryski."