13.
Det var i början af år 1831. Det blodiga dramats i Polen första förberedande akt hade gått öfver. Nationalregeringen var konstituerad och den ädle furst Adam Czartoryski var dess president.
Det var den 2 Februari.
I ett vackert hus vid den fashionabla Krakowskaja, Warschaus förnämsta gata, satt i en fåtölj i ett stort, elegant möbleradt rum en vördnadsvärd man. Han var vid pass 60 år gammal, men såg ännu rask och liflig ut. [Furst Adam Czartoryski föddes den 14 Januari år 1770.]
Det var fursten sjelf.
Framför honom stod en ung, blek man med ett nästan qvinligt utseende.
I det ögonblick då vi, osedda, inträda i rummet, tycktes den vördiga statsmannen fortsätta ett påbegynt samtal med den unge mannen.
"Af den skrift", sade fursten på franska, "som ni inlemnat till mig och den jag läst, känner jag er historia till en del. Jag vet att ni är finne, att ni åt Polens sak vill hembära ett offer af er förmögenhet med tiotusen rubel och att ni vill ingå i aktiv tjenst. Men, min unge vän, jag tackar er för den förra delen af ert vackra anbud och det i fosterlandets namn, men… jag antager det icke… ty ni är för ung. Om Polen sjelf offrar till och med så unga söner som ni är för sin heliga sak, så voro det dock orätt att antaga en liknande gärd af andra nationer."
"Men", svarade den unge mannen med lågande blickar, "jag har också åberopat en rekommendation till er, herr furste, en helsning från en kär vän till er."
"Och hvem är det?" frågade fursten leende.