"Från Alexej Alexandrowitsch", svarade den unge mannen sakta, och resten af hvad han sade öfvergick i en för oss ohörbar hviskning.
"O, haf tack, unge man, — numera mitt barn" utropade den ädle fursten rörd, "den som med kärlek tillslutit Alexej Alexandrowitsch' ögon i hans sista stund… han kan räkna på Adam Czartoryskis fulla kärlek… Kom", tillade den gamla dignitären, "kom i min famn, min son, och vill du strida för friheten, så välan, du skall få det. Jag antager dig till min egen adjutant, så kommer du åtminstone icke genast i elden."
Och nästan blygt sjönk den unge mannen till den ålderstigne frihetshjeltens bröst.
En lätt omfamning och den unge nordbon stod åter tyst framför sin chef.
"Ja, jag känner dig… jag känner dig, Nikolaus!" mumlade Polens president. "Och hade du skäl att frukta någon, så var det just denne ädle, snillrike unge man. Han skulle dock aldrig ha beredt dig ett sådant öde som du nu låtit honom vederfaras." Och en tår stod i den noble menniskovännens vackra ögon.
"Hvad heter du, min son?" frågade han vidare.
"Jag, jag heter", stammade den unge frihetshjelten "jag heter
Eberhardt."
"Eberhardt… och vidare?"
"Eberhardt von Eberhardt", svarade den unge mannen med återvunnet lugn.
"Löjtnant von Eberhardt", sade nu fursten vänligt, "för mig behöfver ni icke frukta att uppgifva ert riktiga namn, men lika godt för det. Hvarje menniska kan ha sina skäl att förtiga något. Vi ha här imellertid en annan nordbo också, en general Langerman [aflidne major Myhrbergs förmodade pseudonym under hans deltagande polska i resningen], en riktig bjesse, han jemväl", tillade han leende. "Och nu till er tjenstgöring. Fäderneslandet behöfver icke blott sina söner, utan äfven tiden är dyrbar för dess välfärd. Ni skrifver en god franska, herr löjtnant von Eberhardt, så vill jag komma i håg af er skritvelse till mig", tillade han.