På det sättet gick det undan för undan med blanda, bränna och klara, så länge brännanlofvet varade.
Men då låg det spänning i luften, när lofvet var slut och klockan nalkades tolf på natten och många pannor ännu stod och rann.
Fiskalerna eller snokare, som vi kallade dem, kunde visserligen ej hinna öfver allt på detta klockslag, fastän de voro många. Men man visste häller ej, hvar de först kunde slå ner. De kom, som höken på hönan, och därför fick vi vara på pass hvar och en i sin brännkoja.
Byns pojkar red ut om aftonen och satt på hästryggen spejande från någon högt belägen plats. Syntes eller hördes något misstänkt närma sig byn — och det märktes bra i den ljusa vårnatten — så förstod de, att det var fiskaler och snokare i farten. De red i sträck tillbaka till byn, och vi hörde af hästarnas tramp och klapp, att det var brådska på färde.
Vi släckte genast elden under pannan, låste dörren, tog ur nyckeln och lät allt vara tyst och mörkt och stilla, tills de for i väg åt annat håll. Då öppnade vi bränneriet igen och lät pannan rinna slut till följande dag.
Men då var det stopp.
Då kom länsmannen och lade sigill på brännvinspannorna, om de voro inmurade; eljes förde han dem i socknens lånemagasin eller tog han dem hem till sig, och då fick vi lefva på förtjänsten — tills nästa lof kom. Det var öfverhetens mening, fast vi och öfverheten hade olika meningar i den där saken.
Länsman hade en gång försummat sig — eller om han hade glömt — att komma hem till mig och försegla min panna, som var inmurad. Den stod utan kronans märke i ett par veckor.
Så kom fiskalen i snokarärenden och såg detta. Han trodde, att jag hade brutit sigillet och bränt, ehuru jag sade, att länsmannen varit glömsk. Han kom ej åt att göra beslag på den inmurade pannan, fastän han hade god lust till det, då han ej hittade några andra grejor rundtomkring, som skulle vittnat om bränning.
Men flink till att fundera ut jäkelstyg, som han alltid var, bad han mig hämta hatten och pipen, som jag hade i boden, för att få se hur de passade, sade han.