Håhoj, håhoj!
Kannan af kappen och smakanmån till.
Håhoj!
Däraf fick blandet god jäskraft. Teg man då man slog i jästen, kunde det bli dålig jäsning och ledsamheter af. Sedan täcktes allt väl in igen med lock och polt och fällar, och det fick stå och jäsa ett dygn. Själf fick man också hvila detta dygn för att sedan orka, då pannan ställdes i gång. Jag brukade lägga mig ofvanpå blandankaret, ty där var alltid varmt och godt.
När då dygnet var fullt, aftog man åter täckelset, och nu östes brännvinspannan full, hatten och pipen degades fast, eld tändes under, och medan blandningen började koka, måste man hela tiden stå och sodda i pannan med ett krokigt trä, som vi kallade sodden, för att blandet ej skulle bli vidbrändt. Det var också alla köpare rädda för. Det första de gjorde, när man kom på Helsingfors torg med brännvinslasset, var att hälla en skvätt brännvin i ena näfven, och gnida båda näfvarna mot hvarandra, och så under näsan. Det kändes bäst så. Var det vidbränt så fick man tio och femton kopek — det var ännu kopekräkning den tiden — eller förtio och sextio penni mindre för kannan.
På en och en half eller högst två timmar hade man första pannan färdig. Man hällde det i sikutunnan, slog hatten af, krafsade ur tjockan och ställde på en ny panna med bland och fortfor så tills blandankaret var tomt.
Då skurades pannan ren och man klarade sikuna. I pannbottnen lades en näfve kumminraisk, som alltid blef öfver, då salukummin sållades, några björkkol och en brödbit. När då pannan med denna blandning åter kokade, kom först ett mycket starkt brännvin, som vi kallade fördropparna. Af detta tog vi till husbehofsmedicin och hällde i flaskor med björkknopp eller ringelblommor i för magsjukdomar, kamfer för verk och svullnad och vrickade leder, aloe för andra små sår och kummin, pomerans och anis för vårt nöjes skull och till högtidsbruk.
Hade man vid tillredningen af blandet termometern i armen, så skulle man vid klarandet ha den i ögonen.
När brännvinet började rinna klart ur pannan, tog man däraf och hällde sakta i ett glas och såg på pärlorna, som steg på ytan, om det var lagom starkt. Var det för starkt, hade man tillreds klart källvatten för att späda ut det med. Så van blef man till slut med detta graderande, att det sällan slog fel. När köparn kom och stack sin graderare i tunnan, höll det nästan alltid sex grader, som var det riktiga.
Två pannor sikur blef det af en tunnsblandning och däraf blef vid klarandet aderton och nitton och någongång — men då skulle det riktigt lyckas väl — tjugu kannor klart.