Brännandet gaf visserligen möda och arbete och många vakannätter åt både män och kvinnor, och det fordrades konst och påpasslighet att sköta om brännvinspannan och ännu större påpasslighet, försiktighet och djärfhet, då brännanlofvet var slut, och vi for med våra grejor och don till skogarna för att där bränna olofvandes.
Men inkomsten kändes väl i börsen, ty fastän det den tiden inte behöfdes så mycket pengar som nu, så behöfdes det ändå något för lifvets uppehälle och nödtorft. De fullvuxna sönerna och döttrarna i bondehemmen fick bränna åt sig hvar sin bränning och försälja den och ha inkomsten däraf till sina egna behof. Såld som ren råg eller mjöl hade den rågtunna de fått ej inbringat dem ens hälften af det, som den gaf i brännvin.
I nyrågstiden började mältandet och räckte ända till sena hösten. Hela årsförrådet af brännvinsmalt skulle då mältas färdigt, medan ännu inte vinterkylan inträdt, och tills brännanlofvet kom. Det var en särskild konst redan med mältningen. Det var inte precis detsamma som med ölmalt, ty kornen skulle vara mindre utgrodda. Ej långa groddspiggar utan bara just i munnen. Då man städslade en piga, var första frågan den, om hon kunde mälta och bränna. Kunde hon det, var hon mera eftersökt och kunde räkna på större lön än en, som inte kunde sköta hvarken maltlafven eller brännvinspannan.
I min barndom fick man bränna både höst och vår, en månad om hösten och två om våren.
Men det började knappas in på lofvet allt mer och mer, och då jag blef vuxen, hade vi brännanlof endast om våren, först under två månader, sedan bara sex veckor. Och så fick vi bränna ett visst antal kannor på mantalet — tjugusexkanns panna på sjättedels mantal. Det sörjde nog kronomakten för, att mantal och panna stämde.
Och när så brännanlofvet kom den första mars klockan tolf på natten, var alla grejor iordningställda och allting så klart, att man strax kunde börja. Blandningen eller blandet, som det riktigt heter, tillreddes redan ett dygn förut, så att den var färdigt jäst till den utsatta timmen.
Blandet var alltid det viktigaste att tillreda, ty på det berodde hela bränningen. Ett oriktigt eller slarfvigt tillredt bland, kunde göra en hel bränning misslyckad. De stora blandankaren, däri man kunde blanda en hel tunna malt till en bränning, täcktes öfver med lock och enkom därför väfda mattor, polt, för att hålla värmen inne under jäsningen.
Det finmalda maltet och hafremjöl lades först i blandankaret, kokande vatten lades till, och detta klappades en lång stund. Det täcktes öfver och fick stå till aftonen. Då aftog man täckelset, slog i kallt vatten, vek upp skjortärmen och stack ner hela armen i blandet. Det skulle vara så lagom afkylt, att det hvarken kändes bränna eller kyla i armen. Det var termometern.
När detta var gjordt, lades uppgärden i, som stod färdig bredvid i skjulan och jäste, och då ropades:
Hå, hå, hå, hej!