Det blir i vinter precis tjuguåtta år sen jag såg den sista vargen på Tallmoss-malmen, och skulle nu någon människa se en varg i skogen i våra trakter, så skulle det in i tidningsbladet. Så förunderligt skulle det synas människorna.

Det sägs, att älg och varg inte kunna förlikas med hvarandra. Det ser ut att vara så, ty när älgen kom till våra skogar, så försvann vargen, och vi förlorade inte på bytet. Det kom äfven nya och bättre vapen och hjälpte till att få bukt på besten. Och nu ligger kreaturen ute i ängar och skogsmarker både natt och dag utan vallpojkar, och intet odjur gör dem något för när, och pojkarna får inte se en varg, förrän de går i folkhögskolan och reser in till hufvudstaden och ser på Högholmens vargar i buren.

Hågkomster från brännantiden.

I.
I loflig tid.

Då Lars Henrik Backas från sitt fönster såg den gamla badstugan med kojan som väl var tre gånger så gammal som han själf, rifvas ned och sågas sönder till ved, kommo väl minnena från fordom vällande som en stark flod öfver den gamle, efter han satt hela kvällen och hade sin lust i att förtälja om det, som han hade haft för sig där.

— Ni må tro, att den bastun och jag har upplefvat ett och annat tillsammans. Inom hennes väggar har jag sysslat med sådant, som för längesedan fallit i glömska. Där har jag på ett sätt som den tiden var lofligt och godt skaffat medel till lifvets nödtorft och bärgning för mig och mitt hus. Det, som jag gjorde olofligen, det skedde ej innanför väggarna där. Det är en annan historia.

Nu är bastun rifven. Själf är jag fallfärdig och kan hvilken dag som hälst rifvas, jag med, och då är där ingen ibland eder, som vet något om den tiden, då brännvinspannan var bondens lika väl som prästens och herrgårdsherrns inkomstkälla.

I den tiden var det ej så lätt till penninginkomster som nu, när man får pengar för rakt allting och köpare komma in i stugan och frågar: Har ni det, och har ni det?

Då kostade ett lass god kastved en eller två mark. En stock — den tiden, då kvartersmännen ännu ej hunnit regera i folks skogar, fanns det stockar som höll att ta i — kostade ej mycket. Skogen var alls ingen inkomst för oss. Den stod där endast till vårt husbehof. Torghandel fanns det ingen. For man till stan med en bytta smör, så fick man springa ut och in i alla gårdar och bjuda ut den och lyckades någongång få förtio penni för marken, men ibland inte mer än tjugufem och trettio. För ett godt kokräk, nyburet, betalades förti mark, och det skulle vara af de bästa hästarna, som den tiden skulle kosta åttio och etthundra mark. Säd och hvad annat jorden afkastade var lika så litet värd. Sådan var tiden.

Brännvinsbränningen var då den enda och säkra inkomsten för den som brukade jorden, ty bränd till brännvin kunde en tunna råg gifva i afkastning ända till sjuttio och åttio mark ibland, beroende på brännvinsprisen.