Den lagliga och lofliga brännvinspannan stod med kronans sigill på truten hemma i kojan eller var den ordentligt inlåst i sockenmagasinet, tills hennes förlossningstimme slog. Men kopparslagarn i stan gjorde åt oss andra pannor, som det inte var så nogräknadt med om mått och mantal stämde. Och så sökte vi ut åt oss en bra plats i skogen vid en god källa med klart vatten, och där byggde vi af flata stenar en eldstad för pannan och af ris en koja kring eldstaden.

Där, vid dessa kojor, tillbragte vi många spännande dagar och nätter. Där blandade och brände vi lika mycket och ofta mera än hemma under den lofliga brännantiden.

Men ögon och öron det skulle man ha’ både fram och bak.

Det fanns här och där angifvare, som af fiskaln fick tjugu mark, om han kunde visa honom vägen till ett skogsbränneri. Utan en sådan lots hade det varit lönlöst för fiskaln att begifva sig ut i de stora, djupa skogarna i ödemarkerna, där annars endast varg och björn huserade.

Men så fick dessa angifvare också vara rädda om sig och akta skinnet hvarhelst de kom i lag med folk. I vår grannby fanns en karl, som ständigt sysslade med angifvelser och förtjänade bra, men som också fick springa duktigt, om han mötte någon. Inte skrämde vi honom alltid. Han sprang väl till sist bara af gammal vana, sedan han först några gånger här och hvar fått ett ärligt kok stryk. Sedan anade han väl, att han hade en fiende i hvar mötande människa, och så sprang han. Och för att han alltid sprang så behändigt, kallades han Skutten. Något annat namn visste vi ej af att han ägde. Till och med Skutton, hustrun hans, lär häpnat, när hon lät viga sig vid Skutten och prästen vid vigseln nämnde hans rätta namn. Som Skutten hade hon känt honom som ungkarl och som Skutten tog hon honom till sin äkta man. Annars var det hans riktiga yrke att stjäla.

En gång, då Skutten var ute i skogarna och sökte, kom han öfver en brännvinspanna, och då han inte såg något folk i närheten, gjorde han på eget bevåg beslag, ty det tyckte han sig ha rätt till. Han tog hatten och pannan och ämnade föra dem till fiskaln och få en god belöning.

På hemvägen mötte han skomakar Sjöberg, som i sin tur tyckte, att han hade rätt att lägga beslag på Skutten och brännvinspannan. Sjöberg började springa efter Skutten genom bysk och moras.

Men Sjöberg var tungfotad och Skutten var flink af gammal vana.

Då Sjöberg såg, att Skutten kom allt längre undan, började han ropa:

— Spring emot, spring emot! Slå den jäfveln me’ yxen i hufvu’!