Skutten som trodde, att han hade någon emot sig, kastade hatt och panna ifrån sig och tog en annan gir genom skogen för att komma undan Sjöberg och hans sällskap. Sjöberg, som visste hvem pannan tillhörde, förde den till dess rätta plats igen i skogen.
Det var på allt sätt svårare och större besvär med att bränna i skogen än hemma i kojan. Veden vågade vi ej hugga vid brännanplatsen, utan bra långt därifrån, och sedan måste vi bära den till bränneriet, för att yxhuggen ej skulle förråda oss. Alla bomärken, som vi hade på kärl och säckar, måste skrapas och sprättas bort, så att fiskaln ej genom dem skulle komma åt ägaren, om han än lyckades få tag i blandet och pannan. Visste han, hvems bränneriet var, fick man plikta utan vidare. Undkom man själf och fick lämna grejorna i sticket, var det bara dessa och själfva brygden, som gick förlorad — hvilket var skada nog för en fattig bonde. Min trettiosexkannspanna kostade etthundra mark och en tunnsblandning var värd minst sextio. Gaf man sig själf hade man dessutom plikten, som första gången var etthundra mark, andra gången etthundrafemtio och tredje gången trehundra mark. För bara bland utan rinnande panna pliktade man sextio mark.
Under alla de år jag brände i lönndom i skogarna, från det jag blef så pass karl att jag kunde taga en brännvinspanna på mitt ansvar, ända till dess vi alldeles slutade att bränna såväl hemma som i skogen, lyckades jag klara mig och sköta mitt yrke så, att ingen snokare fick tag i hvarken mig eller grejorna, fast det många gånger hängde på ett hår.
Jag var alltid själf i skogen. Det hade varit ett stort vågspel att lämna kvinnfolket med slikt. De var mera lättskrämda och lämnade ofta allt vind för våg och sprang i onödan.
Som till exempel när grannas Edla var ensam med sitt bränneri i Ängeskärret. Edla hon var dum och stod och skura pannan så att skramlet hördes långa vägar. Var det också klokt att ta slikt för sig? Fiskaln for just fram längs vägen. Han hörde skramlet, gissade strax hvad det var, ty de var som jakthundar på folk den tiden, och kom ner till Ängeskärret och lade beslag på hela inrättningen. Edla fick kramp i skrämseln och miste målet, och doktorn hade arbete med henne länge och väl efteråt. Och plikta blef det dessutom.
Men det fanns också kvinnor, som utan förskräckelse bökade och brände i skogen hösten igenom i egna brännerier och sådana, som för betalning brände åt andra, än här och än där, hvar det behöfdes.
En soldatänka, Lejonsgumman, gjorde just ej annat än legbrände både i loflig och oloflig tid, och Väpplingskan likaså, och däraf hade de sitt uppehälle. Det var deras yrke så visst som en skräddares eller skomakares, och de skötte det med flit och omsorg. Kom de fast för snokarn, var där ingen, som fick reda med dem för hvems räkning de brände. Det var deras yrkes heder, att de på något sätt kunde klara sig undan öfverheten och befallningshafvanden. De teg så envist som muren, och blef de förda inför rätta, så teg de fortfarande. Dömdes de till plikt, hade de intet att betala med utan gick och satte sig på vatten och bröd och var sedan färdiga att börja på nytt.
En gång, när fiskaln kom öfver Lejons Lena i skogen och ingen råd fick med henne, då hon var både mållös och fotfallen, lyfte han henne i kärran och tog henne med sig till byn.
Han bar in henne i stugan hos gästgifvarns och lade henne på en bänk. Där låg hon tyst och stilla.
Fiskaln förhörde folket i stugan, om de kände henne och visste hvem hon var.