Naturligtvis kände ju ingen Lejons Lena, när hon var i följe med fiskaln.
Han började åter anfäkta Lena. Hon tyckte väl till slut, att han måste få ett svar och sade:
— Jag ä en sköka från höjden!
Så var det täppt igen.
Det blef vatten och bröd för Lena den gången också, men det var hon ju van vid, och det blef den sista. Nästa gång fiskaln åter kom öfver henne i skogen och hon stod lam och mållös, visste han, att det var lönlöst att bråka med henne. Han sade:
— Stå nu där du står!
Så hällde han ner blandet, tog bort hatt och pipa, men Lena lät han bli i fred. Hon brände sedan i långa tider riktigt så där i lugn och ro.
Jag brände i bolag med Kalle farbror en lång tid och allt gick bra. Men så kom vi en dag underfund med att vi hade att vänta främmande.
Vi skaffade genast undan våra brännandon, och det blef brådt. Vi hade häst med oss, så plockade vi på lasset alltsamman, både blandankar, panna, gryta och sikubytta, ja, till och med tegelstenar, som vi hade murat under pannan, och förde hela vår fabrik från Linsveden till Vattukärret, och just då vi for med sista lasset — det började då redan skymma — hörde vi, att snokarn svor och grasserade. Men den gången fick han äta där fatet stått.
En annan gång lönnbrände jag på baksidan om hemåkern, ett stycke inne i skogen. Jag hade min piga Eva med mig som hjälp, och vi hade just ställt upp vårt bränneri och hade alltsamman i full gång, och allt såg vackert och lofvande ut.