Jag lämnade för en stund Eva ensam att sköta om pannan, medan jag själf som hastigast gick hem ett tag gint öfver åkern.
När jag kom hem på gården, såg jag fiskaln och två af hans handtlangare komma åkande på landsvägen. Jag anade oråd. Nu har Skutten eller någon annan leding varit i farten, tänkte jag, och spejade efter dem.
Ackurat! Där vek han af med sitt följe vid åkerhörnet längs en smal skogsväg, som vi brukade köra till skogen med.
Nu var det så, att från gården, där jag stod, hade jag närmare till Eva och pannan gint öfver åkern än fiskaln, som måste köra om åkerhörnet och försumma sig med ett par grindar.
Då sprang jag, ty den tiden hade jag förlek i benen.
När jag kom fram till Eva, sade jag till henne bara två ord:
— Spring nu.
Mera han jag inte. Men Eva förstod, och fast hon annars inte just var ferm och förlig, så for hon den gången med lekattsprång.
Jag slog hatten af pannan — och det fortare än jag nu talar om det — tömde ut den, tog så hatten i den ena handen och pannan i den andra och sprang. Pipen måste jag lämna.
I detsamma hörde jag ett brak i gärdesgården ett stycke bakom mig, och jag hörde en röst som ropade: